Jag kom hem från dagens arbete som gympamajje på helenaskolan hungrigare än någonsin. Vad händer? Jo jag konstaterar att både kyl och frys är lika tomma som min mage och beslutar mig för att vad som än kan stilla min hunger får duga. Det hela kulminerar i en tallrik frusna blåbär och skivade bananbitar med mjölk som vätsketillsats. Allt såg till min besvikelse mycket äckligt ut. Blått vatten med gula skivor, mums. Det var ingen smaksensation om man säger så, men ner slank det iallafall och jag kände mig nyttig. 

Söndag morgon, klockan visar 09.00. En väldigt trött Mattias känner även idag att näsan känns som en överjäst lussedeg. Han försöker i det mörker som råder innanför ögonlocken, orientera sig i nattduksbordets låda för att finna nässprayen. Han finner den, han lyckas få ur det sista och lägger sig ner igen och tänker "Okej, klockan är lite över nio. Ska jag somna om eller ska jag gå upp?" Det slutade faktiskt med att att han lade sig och utforskade telefonen lite. Kom bland annat till nivå sju i tetris, bara det borde få ett helt eget inlägg här i bloggen!

Klockan visar nu 09.45 och känslan av att behöva gå upp känns förfärlig. Mattias bestämmer sig otroligt nog för att ligga kvar och såsmåningom somna om. Känslan var underbar! Att bara ligga där och känna värmen under det tjocka täcket var magiskt. Det är inte varje dag han sover till 12.30 men ibland, ibland får man.

Besitter jag omedveta hackeregenskaper eller är jag bara lite bättre än alla andra i största allmänhet? Det är inte alla som lyckas ta sig in på sidor som inte finns, that's for sure. Fråga mig inte hur jag kom in på "Kendra Krull". Dock verkar hon vara en riktigt hyvens tös.

Jag öppnar ögonen lite försiktigt, konstaterar att näsan känns som en bulldeg som kanske jäst ett par minuter för länge, doserar nässpray i ohyggliga mängder och sätter mig på sängkanten. "Att gå upp eller att inte gå upp, det är frågan". Jag sitter där i säkerligen ett par minuter och tänker över detta som kanske kan komma att bli ett revolutinerande beslut för den sömniga och trötta Mattias. Till slut slår jag fast att resa på mig och gå upp, jag är nöjd med mig själv.
Jag sträcker mig efter persiennerna, vinklar dem sisådär 45 grader så att jag kan konstatera att den snö som föll, och faktiskt lade sig igårkväll, har tynat bort. Det var väl tur det, det var iprincip stört omöjligt att köra bil i den sörjan.

Idag överväger jag starkt att åka ner och gå en omgång med trummorna, jag har dock inte riktigt bestämt mig. Vi får se hur lördagen den 14 November faller ut.

Efter att jag återvänt hem från ett möte på arbetsförmedlingen angående jobbgarantin för ungdomar, som förövrigt är lika lätt att förstå som den svåraste kärnfysik, kände jag att det ryckte lite i kroppen efter något att äta.
I våran frys så har min mamma för en herrans många år sedan kategoriserat lådorna. Den jag brukar hänga i heter "godsaker". Den är lite mer hipp och "inne" än till exempel "bröd" och "grönsaker".

Jag praktiskt taget flög uppför trappan i hopp om att det skulle finnas något smarrigt i gottigottlådan. Till min besvikelse så var det väldigt tomt. Sen hajjade jag till, ett paket glass! Ljuset tändes i min mörka kropp igen, glass! Lite glass med bananer och chokladsås, inte att leka med! Med lika ivriga fingrar som ett barn på julafton rev jag fram paketet och slet upp locket - blomkål.
Förstår inte mamma och pappa att de gör en liten pojke väldigt dyster, besviken och arg när de stoppar djupfryst blomkål i en inbjudande glasslåda? Dagen är härmed förstörd.

My hood.

Hoppet tänds!

Blomkål. Hoppet släcks in the most cruel way.

Fram med boben, fram med pulkan. Fram med vad som helst som glider på snö! Idag kom den första snön som faktiskt lade sig. Inte mycket, men lite. Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta när det kommer snö i november. Man slipper det där avskyvärda regnet som enbart är ivägen. Men å andra sidan så inger snön bara falska förhoppningar om en härligt vit vinter. Alla vet att julen kommer bli grön även iår, det är bara att inse.

Det ska bli intressant att se om våran allas kära slalombacke öppnar iår. Det är faktiskt inte varje år det sker! Enligt mina vänners teorier så har de laddat och börjat skjuta med snökanonerna allaredan. Jag hoppas att deras teori är felaktig, det vore bara idioti och pengaslöseri.

Klockan 05.15 inatt (ja natt, inte morgon) kunde jag höra de fasansfulla tonerna från min mobil, som med ett lite dolt budskap sa till mig att det var dags att vakna till liv och stiga opp. En halvtimma senare var jag på benen, vingliga, men jag var uppe! Idag skulle jag jobba öppning på cassiopeja för första gången och jag hade inte riktigt klart för mig hur frukostrutinerna gick till där. Jag bestämde mig för att packa ner några smörgåsar för säkerhets skull, just ifall det inte skulle bli någon frukost.

Istället för att vika in mina ljuvliga brödskivor i vanlig aluminumfolie som jag brukar göra vek jag idag av från min rutin. Jag öppnade lådan och fick syn på "smörgåspapper". Förmodligen har det alltid funnits där men det har av någon anledning inte varit något alternativ. Folien har alltid dragit det längsta strå't.
Känslan av att prassla med det gyllenbruna smörgåspappret var en känsla jag inte känt förut. Nu visste jag hur barnen i bullerbyn kände sig när de satt där på höskullen och öppnade picknickkorgen och kikade ner för att se vad mamma gjort för smörgåsar. Jag minns just det där ljudet från pappret så väl och jag minns även att jag var så avundsjuk att jag aldrig fick uppleva den känslan.
Men så idag, när jag på min rast gick och hämtade mina mackor så kom den. Höskullekänslan. Det var magiskt. Mina egengjorda smörgåsar smakade dubbelt så bra som de brukar. Hädanefter kommer jag alltid att förvara mina mackor i smörgåspapper.

Ni kommer ihåg känslan när man var yngre, och man hade tjatat med mamma eller pappa för att åka till onoff för att köpa den där mobilen som man hade sett på tv-reklamerna och i varenda eviga tidning. Man hade spetsat in sig på just den telefonen. Även fast man gick och fingrade lite på alla möjliga sorter och modeller, visste man innerst inne att det skulle sluta med att man skulle gå därifrån med den där mobilen som var snäppet häftigare än de andra. Att man gick och tallade på alla andra var förmodligen för att man skulle försöka på något slugt sätt "lura" sin mamma. "Men mamma, den här då? Den ser ju rätt bra ut. Och megapixelkamera har den också! Det hade jag inte det blekaste aning om!"
Efter lite hjälp och medhåll från onoff-säljaren hade vi övertygat mamma om att det var den mobilen som gällde. Den hade det. Jag åkte hem med världens största smil och hade iprincip börjat fota med den innan jag börjat ladda batteriet.

Idag när jag hade dragit med mina vänner till mediamarkt för att köpa mobil var det med en lite sorgsen känsla i kroppen jag entrade den stora, röda affären. Jag visste att; Jag skulle bli mycket fattigare. Jag måste lära mig nya funktioner. Jag måste få förklarat för mig vad alla abonnemang innebär och jag måste begrava min gamla trontjänare på något fridfullt ställe som jag än inte bestämt.

Känslan efter att jag med steg lika tunga som fullastade lastbilar stampat fram till kassan och betalat var dyster. Allt var bara jobbigt och svårt. Känslan av att ha något nytt och fräscht var inte alls den samma som förr.
Det var bättre förr!

På något jäkla vänster lyckas jag pricka in alla ekonomiska brister i mitt liv just nu, just när jag går arbetslös och utan inkomstkälla. Det känns ungefär lika bra som regn på självaste julafton och snö på självaste midsommar! Helst ska man vara riktigt sjuk också, enbart för att göra det hela ännu lite värre.

Tillsammans med de slantar jag lyckats spara ihop hittills började jag tycka att det blev väldigt trångt i sängen här hemma. När min mor kom och berättade för mig att det fanns en 160-säng till salu för en relativt billig peng så slog jag till ganska direkt. Det jag inte visste då var att utgifterna skulle fortsätta hagla tätt. Bara ett par veckor därinnan hade nämligen ett band vid namn Rewind bildats. Med den utrustningen som behövdes till det livsprojektet så sa det bara svisch.

Nu, vid denna tidpunkten har jag inte så jättemycket kosing kvar i min gris. Jag får intala mig att det inte är mitt fel utan det är grisen som fått influensa. Det kanske är han som är det svarta fåret i hagen? Jag tror det är min spargris som satte igång den här sjukan, helt klart.
Nu har min mobil gått och förstört sig själv också! Det är hopplöst. Jag kommer att få börja bo ute på gatan under en sten med bark som täcke och en lite mindre sten som kudde.

All denna hajp kring grissjukan. Varje dag kan man läsa på aftonbladet.se, i tidningar, se det på nyheterna och allt vad det är. Jag begriper mig inte på folk som envisas med att skriva om det här vareviga dag! Jag är mycket väl medveten om att det inte riktigt är som vanlig influensa och att vi går mot en redig käftsmäll på arbetsmarknaden. Alltför ofta får man höra om folk som tagit stegen upp till himlen på grund av denna sjukdom. I samma stund som man läser om de personerna får man inte glömma att det varje år dör folk i den vanliga influensan. Nu eftersom knorrsjukan smittar lättare och fler blir sjuka, då är det en självklarhet att fler dör, det är självklar logik.

Jag vill avsluta med att citera en av ungarna på skolan.

"Ska du ha TVÅ korvar!? Du vet att man får svininfluensan av dem va? Nu kommer du få dubbelt så mycket svininfluensa!"

Man kan inte sluta leva bara för media hajpar en sjukdom, samma sak som de gör varje år. Är det inte svininfluensan så är det; sars, fågelinfluensan, galna-kosjukan och allt vad det heter. Jag ska till exempel nu gå och äta korv tills jag spricker.
Tack för mig, hej!

Lycka är att mitt uppe i städningen iförd enbart kalsonger, bli ringd och tillsagd att man har blivit felbokad på skolan och att man gärna får skynda sig dit så fort det går.

Lycka är att stressa som en gris.

Lycka är att i all hast då man försöker hinna till arbetet så fort som möjligt, förväxla goda köttbitar med lever..

Lycka är att bara kunna äta riset på tallriken.

Lycka är att komma hem och direkt bli meddragen ner till verkstaden för att skifta till vinterdäck.

Lycka är att upptäcka att ingen av ens två mobiltelefoner fungerar som de ska.


Jag har haft en lycklig dag idag.

Under mina timmar på käpplundaskolan som fritidspedagog, som det så sofistikerat heter så hinner jag med en hel del saker. Saker som skulle kunna klassas som livsnödvändiga! Till exempel så stod jag förmodligen för halva sveriges pärlplattsproduktion bara igår! En giraff, en geting och ett hjärta gick jag från jobbet med. Bilresan hem var en fröjd. Jag vevade ner rutan för varje mötande bilist och flashade mina coola pärlplattor och slog på mitt bästa smile. Sen hur hett pärlplattor är på manlighetstermometern skiter jag faktiskt i!

För att inte tala om dagens aktiviteter! Idag lärde min föredetta fritidsfröken Pia ett nytt sätt att fläta armband. De är bara TO DIE FOR! Funderar på att starta upp ett företag, börja massproducera mina magnifika armaband och sälja dem svindyrt till glamourindustrin. Jag kommer att tjäna en förmögenhet!

Eftersom min flickvän är såpass lat och full av vägran så kan ni tyvärr inte få några bilder på mästerverken idag. Ni får hålla ut tills imorgon!

Den sista oktober resulterade i en riktigt bra lördag. För första gången sen jag var okapabel till att säga nej till saker, så var jag på stan och snurrade med min kära mor. Det var faktiskt riktigt trevligt, vi inhandlade saker till det "nya" rummet, åt bulle och njöt av det kalla men ack så sköna vädret.

Rummet är näst intill klart. Det enda som nu saknas är en byrå och en liten hylla, det blir riktigt bra! Skulle man kanske överväga att starta en snickarfirma? Förmodligen skulle det resultera i många onda tummar och mycket trassel med det mesta då jag faktiskt inte är någon snickarhejare. Bilder på min nya tillflyktsort kommer imorgon.

Till sist vill jag gratulera Zekes till dagens seger i dansbandskampen, ni var riktigt bra!

Zekes kammade hem andra avsnittet av Dansbandskampen!

Alla vet att inredning är något som de flesta tjejer tycker är roligt och intressant, likaså min käresta. Hon blev idag bedfodrad till inredningschef över mitt rum, vilket resulterade i en eftermiddag på stan där det skulle inhandlas allt möjligt. En sak som jag tidigt gav negativa vibbar är ljus. tjejer blir helt lyriska över ljus. Ljus! Små, stora, runda, raka, kubformade och allt vad det är. Nu köpte vi inga ljus idag, förmodligen så lär det sluta med att hela mitt rum är fyllt av ljus i vilket fall.

Jag kunde inte låta bli att känna mig aningen för kvinlig när jag stoltserade i hyllorna inne på hemtex omgiven av de senaste silkeskuddarna. Det var liksom oundvikligt. Jag har kommit underfund med att inredning nog inte riktigt är min grej. Det är med glädje jag konfirmerar Olivias befodran. Jag lyckades i vilket fall hitta en schysst talva nere på Galerix, sketbra!

110x100

Att en renovering av rummet kan ha så många mot- och medgångar, fascinerande. Ena stunden flyter målningen på lika bra som den bästa av bäckar. Andra stunden så är det som om någon kilat ner en fet tegelmur i den stackars bäcken så att inte vattnet rinner överhuvudtaget!

Igår vid 14-tiden högg jag och olivia i och kämpade och slet ända fram till 21:00! Vi målade, spacklade, tapetserade skruvade och allt vad som hör en renovering till. Skavsår blev vardagsmat och vredesutbrott haglade lika tätt som stämningarna i USA. Trots alla motgångar höll vi fast vi vår tanke att lyckas få mitt kära rum beboeligt och fräscht.

Nu är vi inne på slutspurten och jag slänger upp bilder så fort det är klart. Jag fick dock reda på att vi inte kan sätta den sista tapeten förens imorgon, så ett dygn får ni hålla ut.

Min kära flickvän är enligt mig på tok för pedantisk. Att behöva skura toalettborstens "skål" hör inte till mina favoritsysslor. Människan ställde klockan imorse enbart för att vi skulle komma upp och ta oss en vals med dammsugaren! (Undra om det finns något vaccin mot sånt..) Det är lite fascinerande att se Olle strassa omkring här putsandes på allting som inte rör sig. Hon röjer, river och går alldeles berserk här hemma! Jag funderar på att gömma mig bakom soffan med datorn och hoppas på att inte bli upptäckt de närmaste timmarna. Kan varit en av de bästa idéerna jag fått. Låt ord gå till handling!

Ja, det är sant! bloggen med stort B gör comeback för andra gången!

Det måhända att jag hör till bottenskrapet när det kommer till bloggande och att ständigt försöka uppdatera om vad som händer och vad jag tycker och tänker. Trots det så ska jag ge det ett nytt försök, det har jag bestämt!

Under tiden som frånkopplad från bloggvärlden har jag hunnit med: Köpt ny säng, bildat bandet "REWIND", jobbat som vikarie, sökt en herrans massa jobb, fått nobben från de herrans massa jobben samt firat ett halvår med min fina flickvän. Jag har också hunnit med att vara i luven på arbetsförmedlingen, mycket roande!
Att plöjja igenom alla säsonger av 2½ men, det är lite av allas dröm. Den drömmen har jag genom en nypa uttråkande nu uppfyllt, cred till mig!

I skrivandets stund sitter jag och väntar på att min dator ska "hitta" min kära sony ericsson så jag kan lägga upp någon lajbans bild, men icke! Ni får nöja er med en google-bild så länge.

Dagen började med något som jag inte upplevt på många år. Jag var hos en kompis innan klockan var slagen 10.00! Jag förvånades över Hannes vakna tillstånd när jag kom dit. Jag trodde inte att ungdomar idag var uppe såpass tidigt numera. Annat för det ju förr när man skulle upp och mjölka Rosa!

En mycket hjälpsam Hannes och en mycket trumsugen Mattias resulterade i att vi köpslog lite. Jag gick ur köpstridens hetta med ett trumset, han med pengar.
Jag måste även slå ett slag för Hannes bands replokal! Maken till tillflyktsplats har jag inte sett. Det var toksnyggt! Tv, micro, kylskåt, tv-spel, soffor och instrumenten såklart. Vem behöver ett riktigt hem när man har en sån plats?

Med mitt trumset i högsta hugg rattade jag ner till sensus där vårt bands lokal ligger. Inte lika flashig, inte lika stor men vi gillar den ändå. Nu är iprincip allt på plats, det är bara lite cymbaler och en förstärkare som saknas.

Jag har aldrig varit någon "spontanitetsmänniska", men i lördags fick jag en liten inblick i hur det kan vara. Klockan var 16:00 och jag hade för två timmar sen monterat upp min dator och tillbehör på ett lan i mariestad. Då kommer sms:et som erbjuder mig en resa till stockholm samma dag - klockan 17.30. Jag bestämde mig relativt kvickt att göra slag i saken och packa ner mina tillhörigheter igen och styra silverpilen (saaben) mot skövde.

Inte en tågresa utan något att dricka, det är A och O. Efter att jag hade inhandlat pressbyråns bästa ramlösa så fick jag för mig i den tristess jag befann mig i att ta mig en kik på baksidan av flaskan och se vad det stod där. "Innehåller mer än 1,5mg fluor". Jaha? Hur mycket mer? Är det 90% fluor eller vad är det frågan om? Kan det bli luddigare? Man kan jämföra det med att sätta etiketten "Mer än 1% alc." på spritflaskor. Det är idioti på riktigt. Varför inte bara skriva hur mycket det är? Det kan väl inte vara så svårt?

Efter att jag grubblat ett tag och kastat en och annan dumhetsförbannelse över ramlösas VD var det dags att gå och kissa. Det uppstod dock ett smärre problem. Hur tvättar man händerna? Jag hade kunnat driva runt ett helt kärnkraftverk enbart med min tankekraft!

Jag känner ett redigt glädjerus i min kropp nu!
Tidigare idag så ringde en lagom go och glá man vid namn Magnus och talade om för mig att vi har fått en ny, egen replokal. Det var den första härliga nyheten idag som jag snabbt delade med mig av till mina övriga bandmedlemmar, självklart blev de lika glada.

Det kvarstod dock ett problem. Utrustning. Jag har inga trummor, Micke har ingen förstärkare, Hampus har ingen förstärkare och vi har inga mikrofoner. Nu när jag skriver så undrar jag lite vad vi håller på med.. Kanske skulle man införskaffa ett stycke utrustning innan man skaffar lokal(?) Struntsamma, utrsustningen trillar in i den kommande veckan.
Då kom i vilket fall räddaren i nöden: Henrik Siberg, trummis i Polkapix. Han kom med ett briljant tips på en webshop som har mer än väldigt överkompliga priser på allt inom musik. De har bland annat över 200 trumset att välja på, ett av dem ska bli mitt! Nu ser jag ljus i tunneln igen, ljuset har återigen tänts!