- En 8-kronorsglass tack!

Det har ständigt varit min "line" när jag ska ha den där billiga glassen i rån på mc'donalds. Det har alltid fungerat utan någon som helst problematik - fram tills idag.
Jag och mina två kompanjoner M. Hassel och O. Lööf hade utforskat mediamarkt, rusta och dess sumpmarker utan någon som helst anledning. Förlåt, det fanns en anledning. Enda anledningen vi hade var att Mr. Hassel var lite sugen på världens största uppblåsbara tomte som enligt sägnen skulle befinna sig någonstans bland Rustas hyllor.

Vi lämnade sumpmarkerna ute på stallsiken och begav oss mot McD för att ta något litet att tugga på. Jag tog mig ett snack med säcken nere i magen och frågade vad han ansåg sig vara passande på en onsdagkväll. "En 8-kronorsglass tack!", knorrade han.

Hassel svängde in i driven och började beställa vad han själv och Lööf skulle ha. När det sedan kom till mig och min beställning så fick den en chans, EN! Bara för att den vänliga tjejen i luckan inte plockat ut bullarna ur öronen hörde inte hon riktigt vad Mattias sa. I baksätet satt jag och skrek förbrilt "En 8-kronorsglass, en 8-kronorsglass!". Samtidigt som Mattias lämnade min beställning att dö enbart för att han var för lat för att repetera min otroligt avancerade beställning, och få tjejen i luckan att förstå, rullade han vidare för att betala. Min glass, min mage och jag själv övergavs alltså på det mest grymma av sätt. Hassel hade som toppargument att "Det heter inte 8-kronorsglass. Det heter glass-i-rån!" Det spelar väl ingen roll? Glass som glass! Jag var purken resten av kvällen.

För att undvika diverse missförstånd och dispyter med såväl personal och vänner antar jag att det för mitt eget bästa är att börja säga som alla andra dödliga människor; En glass i rån.

8-kronorsglassen är död.

Precis hemkommen efter en timme nere i replokalen med några så otippat som min kära far och morbror. Vi jammade, bytte skinn och provade lite olika cymbaler som jag lånat med från mathsons musik. Förövrigt går det riktigt bra för Rewind för tillfället. Låtarna sitter där de ska och vi fyller ständigt på spellistan med nytt och fräscht material. Håll utkik efter Rewind säger jag!

Jag måste när jag ändå är igång slå ett slag för mathsons musik här i Skövde. Det är utan några som helst tvivel den bästa musikaffären jag besökt. De har gjort hemläxan angående vilket utbud en musikaffär bör ha och hur man bemöter sina kunder. Aldrig har jag kängt mig så "viktig" när jag går in i en affär. De gör allt för att göra en nöjd, I like it! Att låna med sig cymbaler för sisådär 5-6 tusen kronor - inga problem!

Jag var som sagt precis i replokalen, samma sak igår och jag kommer även åka ner igen i eftermiddag. Det är så härligt när man har tillgång till att åka ner och gå en rond eller två med trummorna utan att störa någon familjefrid hos grannen såhär på söndagen.
Jag har under ett par veckors tid haft ögonen på en sydafrikan som heter Cobus, en trummis av rang! När jag sitter och förbluffas över hans talang, taktkänsla, den allmänna skickligheten han besitter och kanske framförallt - glädjen, tänker jag att "Det där KAN inte vara  så jäkla svårt. Jag måste åka ner och prova." När jag tar plats i trumstolen så är det likförbannat samma gamla problem, det går helt enkelt inte. Det är för avancerat.

Mitt troll här hemma är en väldigt speciell person, hon får för sig de mest udda saker och säger de konstigaste av meningar. Igår gjorde när hon lastade in en stor sked mat och jag tittade lite konstigt på henne, kom hon med ett konstaterande angående vad ett förhållande går ut på:

- Förhållanden handlar faktiskt inte bara om sex. Man måste faktiskt äta också!

Olivia, du har så rätt så!


Vi har precis avslutat en film och hon reser sig för att göra ett besök på toaletten. På vägen dit passerar man en stor helkroppsspegel som hon alltid stannar till vid för att se till att allt är som det ska, så även nu idag. Skillnaden var att idag när hon hade konstaterat att allt såg okej ut så utrbrast hon: "BU!" åt sig själv.
Vad är vitsen med det? Hon tittade på mig och fnissade lite och jag log lite halvskeptiskt tillbaka åt mig tokiga flickvän.

Samtidigt som jag sitter här i helenaskolans datasal och känner att nostalgikänslorna svämmar över i kroppen så får jag syn på det här på aftonbladets hemsida:

Jag måste säga att det är med lättnad jag skriver det här inlägget. Äntligen har världen kommit till insikt och tagit sigg förnuft till fånga. Äntligen ett erkännande!

http://www.tackfilm.se/?id=1258563525151RA89

Igår var det inte bara sju månader sedan jag blev tillsammans med mitt lilla troll utan även första gången vi sågs på ett bra tag. Det är så skönt att återförenas, det känns som man är tillbaka på dag 1. Allt pirr i kroppen finns där och man vill inte släppa taget om varandra. Jag ville till och med dra med henne in på toaletten men där gick tydligen någon form av gräns..

När jag entrade huset och hade gått uppför de 24 trappstegen så började jag känna lukten av mat. Trollet höll på med en underbar skapelse - tacopaj! Detta var ingen vanlig tacopaj, nejnej. Här talar vi om specialare utöver det vanliga. Fråga mig inte vad det var i, det vet bara mästerkocken själv. Det är så hemligt att receptet förvaras nere i stadshusets källare där bara riktigt viktiga personer har tillträde, en skara där Olivia hör till. Jag har ingen aning om hur det ser ut där nere i den dunkla källaren men förmodligen är det väldigt mörkt, grått med stenväggar. Lite gammalt 1600-talsfängelse skulle jag sätta min veckopeng på. Jag ska fråga henne sen hur det hela hänger ihop.

Vi hade en jättemysig kväll, tack!

Under två dagar har jag agerat idrottslärare på högstadiet. Det var ganska intressant, jag fick se och uppleva både det ena och det andra!

Bland annat så har jag fått se den mest starka "gruppen" i en klass någonsin. Det var ett gäng tjejer alá college-cheerleaders. Likheten mellan eleverna och de cheerleaders man ser i amerikanske ungdomsfilmer var skrämmande. De skuttade, hoppade, bildade ring och skrek hejjaramsor inför den otroligt viktiga volleybollmatchen. Envisheten ska vi inte ens tala om. Jag hade inte ens angivit dagens aktivitet innan de hejdlös skrek att de redan hade delat in sig i lag. Jahapp, tänkte jag, fine. Det visade sig vara mitt livs misstag. Vilket liv det blev på hönsen! Och när jag idag försökte ändra lagen; "Vem tror du att du är? Du kan inte bara komma och bestämma!". Ursäkta mig, det kan jag visst!

Jag kan tänka mig att de är sorten som har sitt eget bord i matsalen och när skolans försiktiga tjej kommer fram med sin bricka med tisdagslunchen på och frågar om hon får sitta vid dem säger de "Eh, nördbordet är där borta", och skrattar högt i kör. Förmodligen spatserar de omkring i skolan korridorer i ett V, med den mest populära tjejen längst fram och bara äger.

Jag kom hem från dagens arbete som gympamajje på helenaskolan hungrigare än någonsin. Vad händer? Jo jag konstaterar att både kyl och frys är lika tomma som min mage och beslutar mig för att vad som än kan stilla min hunger får duga. Det hela kulminerar i en tallrik frusna blåbär och skivade bananbitar med mjölk som vätsketillsats. Allt såg till min besvikelse mycket äckligt ut. Blått vatten med gula skivor, mums. Det var ingen smaksensation om man säger så, men ner slank det iallafall och jag kände mig nyttig. 

Söndag morgon, klockan visar 09.00. En väldigt trött Mattias känner även idag att näsan känns som en överjäst lussedeg. Han försöker i det mörker som råder innanför ögonlocken, orientera sig i nattduksbordets låda för att finna nässprayen. Han finner den, han lyckas få ur det sista och lägger sig ner igen och tänker "Okej, klockan är lite över nio. Ska jag somna om eller ska jag gå upp?" Det slutade faktiskt med att att han lade sig och utforskade telefonen lite. Kom bland annat till nivå sju i tetris, bara det borde få ett helt eget inlägg här i bloggen!

Klockan visar nu 09.45 och känslan av att behöva gå upp känns förfärlig. Mattias bestämmer sig otroligt nog för att ligga kvar och såsmåningom somna om. Känslan var underbar! Att bara ligga där och känna värmen under det tjocka täcket var magiskt. Det är inte varje dag han sover till 12.30 men ibland, ibland får man.

Besitter jag omedveta hackeregenskaper eller är jag bara lite bättre än alla andra i största allmänhet? Det är inte alla som lyckas ta sig in på sidor som inte finns, that's for sure. Fråga mig inte hur jag kom in på "Kendra Krull". Dock verkar hon vara en riktigt hyvens tös.

Jag öppnar ögonen lite försiktigt, konstaterar att näsan känns som en bulldeg som kanske jäst ett par minuter för länge, doserar nässpray i ohyggliga mängder och sätter mig på sängkanten. "Att gå upp eller att inte gå upp, det är frågan". Jag sitter där i säkerligen ett par minuter och tänker över detta som kanske kan komma att bli ett revolutinerande beslut för den sömniga och trötta Mattias. Till slut slår jag fast att resa på mig och gå upp, jag är nöjd med mig själv.
Jag sträcker mig efter persiennerna, vinklar dem sisådär 45 grader så att jag kan konstatera att den snö som föll, och faktiskt lade sig igårkväll, har tynat bort. Det var väl tur det, det var iprincip stört omöjligt att köra bil i den sörjan.

Idag överväger jag starkt att åka ner och gå en omgång med trummorna, jag har dock inte riktigt bestämt mig. Vi får se hur lördagen den 14 November faller ut.

Efter att jag återvänt hem från ett möte på arbetsförmedlingen angående jobbgarantin för ungdomar, som förövrigt är lika lätt att förstå som den svåraste kärnfysik, kände jag att det ryckte lite i kroppen efter något att äta.
I våran frys så har min mamma för en herrans många år sedan kategoriserat lådorna. Den jag brukar hänga i heter "godsaker". Den är lite mer hipp och "inne" än till exempel "bröd" och "grönsaker".

Jag praktiskt taget flög uppför trappan i hopp om att det skulle finnas något smarrigt i gottigottlådan. Till min besvikelse så var det väldigt tomt. Sen hajjade jag till, ett paket glass! Ljuset tändes i min mörka kropp igen, glass! Lite glass med bananer och chokladsås, inte att leka med! Med lika ivriga fingrar som ett barn på julafton rev jag fram paketet och slet upp locket - blomkål.
Förstår inte mamma och pappa att de gör en liten pojke väldigt dyster, besviken och arg när de stoppar djupfryst blomkål i en inbjudande glasslåda? Dagen är härmed förstörd.

My hood.

Hoppet tänds!

Blomkål. Hoppet släcks in the most cruel way.

Fram med boben, fram med pulkan. Fram med vad som helst som glider på snö! Idag kom den första snön som faktiskt lade sig. Inte mycket, men lite. Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta när det kommer snö i november. Man slipper det där avskyvärda regnet som enbart är ivägen. Men å andra sidan så inger snön bara falska förhoppningar om en härligt vit vinter. Alla vet att julen kommer bli grön även iår, det är bara att inse.

Det ska bli intressant att se om våran allas kära slalombacke öppnar iår. Det är faktiskt inte varje år det sker! Enligt mina vänners teorier så har de laddat och börjat skjuta med snökanonerna allaredan. Jag hoppas att deras teori är felaktig, det vore bara idioti och pengaslöseri.

Klockan 05.15 inatt (ja natt, inte morgon) kunde jag höra de fasansfulla tonerna från min mobil, som med ett lite dolt budskap sa till mig att det var dags att vakna till liv och stiga opp. En halvtimma senare var jag på benen, vingliga, men jag var uppe! Idag skulle jag jobba öppning på cassiopeja för första gången och jag hade inte riktigt klart för mig hur frukostrutinerna gick till där. Jag bestämde mig för att packa ner några smörgåsar för säkerhets skull, just ifall det inte skulle bli någon frukost.

Istället för att vika in mina ljuvliga brödskivor i vanlig aluminumfolie som jag brukar göra vek jag idag av från min rutin. Jag öppnade lådan och fick syn på "smörgåspapper". Förmodligen har det alltid funnits där men det har av någon anledning inte varit något alternativ. Folien har alltid dragit det längsta strå't.
Känslan av att prassla med det gyllenbruna smörgåspappret var en känsla jag inte känt förut. Nu visste jag hur barnen i bullerbyn kände sig när de satt där på höskullen och öppnade picknickkorgen och kikade ner för att se vad mamma gjort för smörgåsar. Jag minns just det där ljudet från pappret så väl och jag minns även att jag var så avundsjuk att jag aldrig fick uppleva den känslan.
Men så idag, när jag på min rast gick och hämtade mina mackor så kom den. Höskullekänslan. Det var magiskt. Mina egengjorda smörgåsar smakade dubbelt så bra som de brukar. Hädanefter kommer jag alltid att förvara mina mackor i smörgåspapper.

Ni kommer ihåg känslan när man var yngre, och man hade tjatat med mamma eller pappa för att åka till onoff för att köpa den där mobilen som man hade sett på tv-reklamerna och i varenda eviga tidning. Man hade spetsat in sig på just den telefonen. Även fast man gick och fingrade lite på alla möjliga sorter och modeller, visste man innerst inne att det skulle sluta med att man skulle gå därifrån med den där mobilen som var snäppet häftigare än de andra. Att man gick och tallade på alla andra var förmodligen för att man skulle försöka på något slugt sätt "lura" sin mamma. "Men mamma, den här då? Den ser ju rätt bra ut. Och megapixelkamera har den också! Det hade jag inte det blekaste aning om!"
Efter lite hjälp och medhåll från onoff-säljaren hade vi övertygat mamma om att det var den mobilen som gällde. Den hade det. Jag åkte hem med världens största smil och hade iprincip börjat fota med den innan jag börjat ladda batteriet.

Idag när jag hade dragit med mina vänner till mediamarkt för att köpa mobil var det med en lite sorgsen känsla i kroppen jag entrade den stora, röda affären. Jag visste att; Jag skulle bli mycket fattigare. Jag måste lära mig nya funktioner. Jag måste få förklarat för mig vad alla abonnemang innebär och jag måste begrava min gamla trontjänare på något fridfullt ställe som jag än inte bestämt.

Känslan efter att jag med steg lika tunga som fullastade lastbilar stampat fram till kassan och betalat var dyster. Allt var bara jobbigt och svårt. Känslan av att ha något nytt och fräscht var inte alls den samma som förr.
Det var bättre förr!

På något jäkla vänster lyckas jag pricka in alla ekonomiska brister i mitt liv just nu, just när jag går arbetslös och utan inkomstkälla. Det känns ungefär lika bra som regn på självaste julafton och snö på självaste midsommar! Helst ska man vara riktigt sjuk också, enbart för att göra det hela ännu lite värre.

Tillsammans med de slantar jag lyckats spara ihop hittills började jag tycka att det blev väldigt trångt i sängen här hemma. När min mor kom och berättade för mig att det fanns en 160-säng till salu för en relativt billig peng så slog jag till ganska direkt. Det jag inte visste då var att utgifterna skulle fortsätta hagla tätt. Bara ett par veckor därinnan hade nämligen ett band vid namn Rewind bildats. Med den utrustningen som behövdes till det livsprojektet så sa det bara svisch.

Nu, vid denna tidpunkten har jag inte så jättemycket kosing kvar i min gris. Jag får intala mig att det inte är mitt fel utan det är grisen som fått influensa. Det kanske är han som är det svarta fåret i hagen? Jag tror det är min spargris som satte igång den här sjukan, helt klart.
Nu har min mobil gått och förstört sig själv också! Det är hopplöst. Jag kommer att få börja bo ute på gatan under en sten med bark som täcke och en lite mindre sten som kudde.

All denna hajp kring grissjukan. Varje dag kan man läsa på aftonbladet.se, i tidningar, se det på nyheterna och allt vad det är. Jag begriper mig inte på folk som envisas med att skriva om det här vareviga dag! Jag är mycket väl medveten om att det inte riktigt är som vanlig influensa och att vi går mot en redig käftsmäll på arbetsmarknaden. Alltför ofta får man höra om folk som tagit stegen upp till himlen på grund av denna sjukdom. I samma stund som man läser om de personerna får man inte glömma att det varje år dör folk i den vanliga influensan. Nu eftersom knorrsjukan smittar lättare och fler blir sjuka, då är det en självklarhet att fler dör, det är självklar logik.

Jag vill avsluta med att citera en av ungarna på skolan.

"Ska du ha TVÅ korvar!? Du vet att man får svininfluensan av dem va? Nu kommer du få dubbelt så mycket svininfluensa!"

Man kan inte sluta leva bara för media hajpar en sjukdom, samma sak som de gör varje år. Är det inte svininfluensan så är det; sars, fågelinfluensan, galna-kosjukan och allt vad det heter. Jag ska till exempel nu gå och äta korv tills jag spricker.
Tack för mig, hej!

Lycka är att mitt uppe i städningen iförd enbart kalsonger, bli ringd och tillsagd att man har blivit felbokad på skolan och att man gärna får skynda sig dit så fort det går.

Lycka är att stressa som en gris.

Lycka är att i all hast då man försöker hinna till arbetet så fort som möjligt, förväxla goda köttbitar med lever..

Lycka är att bara kunna äta riset på tallriken.

Lycka är att komma hem och direkt bli meddragen ner till verkstaden för att skifta till vinterdäck.

Lycka är att upptäcka att ingen av ens två mobiltelefoner fungerar som de ska.


Jag har haft en lycklig dag idag.

Under mina timmar på käpplundaskolan som fritidspedagog, som det så sofistikerat heter så hinner jag med en hel del saker. Saker som skulle kunna klassas som livsnödvändiga! Till exempel så stod jag förmodligen för halva sveriges pärlplattsproduktion bara igår! En giraff, en geting och ett hjärta gick jag från jobbet med. Bilresan hem var en fröjd. Jag vevade ner rutan för varje mötande bilist och flashade mina coola pärlplattor och slog på mitt bästa smile. Sen hur hett pärlplattor är på manlighetstermometern skiter jag faktiskt i!

För att inte tala om dagens aktiviteter! Idag lärde min föredetta fritidsfröken Pia ett nytt sätt att fläta armband. De är bara TO DIE FOR! Funderar på att starta upp ett företag, börja massproducera mina magnifika armaband och sälja dem svindyrt till glamourindustrin. Jag kommer att tjäna en förmögenhet!

Eftersom min flickvän är såpass lat och full av vägran så kan ni tyvärr inte få några bilder på mästerverken idag. Ni får hålla ut tills imorgon!