Jag ringde som sagt till mormors egen cateringfirma häromdagen. Igår var min beställning klar och det var dags att hämta den. Jag plingade på dörren och mormor kom och öppnade, men det var inte riktigt med samma lugn och glädje som det brukar vara. Nu var hon uppspelt och verkade ha bråttom någonstans. Jag frågade vad det var frågan om.

- Det är sista etappen i "The amazing race!".

 

Jag förstod direkt. Mormor snöar ofta in på diverse tv-program som hon följer slaviskt. Ofta under diverse middagar brukar hon jämra sig över vilka idioter de som deltar i Big Brother är osv. Ett tag snöade hon in på sumobrottning och lärde sig alla namn, och blev riktigt inbiten. Nu har hon tyvärr inte längre eurosport, så då får hon hitta nya vägar. Nu var det alltså "Tha amazing race". 

 

De gamla lever till 99% kvar i det "gamla livet", då man köpte en tv-guide. I min mormors tv-guide är det fullt med kryss. De programmen hon inte får missa balönas med ett litet blått bläckkryss. Igår hade programmen "Downtown Abbey" och "Engelska antikrundan" fått äta bläck. När jag tittade vidare ner på sidan såg jag, till min stora glädje - Confederations cup, fotboll. Det kanske blir folk av kruttanten till slut! 

 

Jahaja. Nu vart det tomt här hemma. Jag är precis hemkommen från tågstationen där jag vinkat av Olivia och hennes två vänner. De ska ge sig ut på äventyr i Europa. Se upp Tjeckien, Italien och Frankrike!

Nu väntar två veckor av odödlighet! Jag talar då givetvis om mig själv. Det bästa av allt är att jag själv går på semester efter dagens arbetspass. Jag ska dock göra en liten arbetsdag nästa söndag, men annars är det fem veckors ledighet runt hörnet. Fantastiskt! 

 

När jag gick till jobbet imorse var jag ovetandes om när jobbdagen skulle ta slut. Det fanns två alternativ: 16:00 eller 17:00. Slutade jag 16, ja då skulle jag hinna till gymmet, som stänger klockan 18. Slutade jag 17:00, ja då skulle jag inte hinna. Då hade jag som plan B att ge mig ut och springa direkt efter jobbet. 

 

Vid instämplingen såg jag: "Välkommen till arbetet, Mattias Nilsson. 12:00-17:00." Löprunda alltså. 

När jag väl skulle ge mig ut gjorde jag en hemsk upptäckt. Jag hade glömt ett par extra strumpor. Jag springer alltid i dubbla strumpor. På så sätt sitter skorna på bättre. Jag åkte hem och snörade istället på mig mina grå K2-inlines. De snabbaste inlinesen i stan! 

 

Efter fem kilometer började jag skaka i kroppen, och jag kände mig oerhört svag och orkeslös. Jag höll på att få ett blodsockerfall. Det är väl inget farligt så, men det är obehagligt. Det händer då och då att jag får det, och när det väl händer känns det som jag skulle kunna äta hur mycket som helst av vad som helst. 

Jag ändrade om min rutt en smula. På så sätt korsade min väg mina föräldrars hus. Där fick jag två smörgåsar, en banan, ett stort glas vatten och en liten bit pizza. Oerhört välbehövligt. 

När skakningarna gått över var det bara ge sig ut igen. Nu valde jag dock att åka raka vägen hem, inte den lite mer utsvängda vägen jag tänkt. Jag kom hem på två röda, lagom missnöjd. Hur som helst blev det en runda på strax över en mil. Det är alltid något! Imorgon blir det nya, mer rejäla tag! 

 

Varje torsdag, som bekant, spelar jag innebandy med en grupp människor där både åldern och skickligheten varierar. Jag på mina 23 tunga år är ynglingen i gänget, medan Per väger upp medelåldern markant med sina 65. Igår gick det tufft till, det vill jag säga! Åldrarna till trots, man bestämmer helt själv hur pass slut man vill bli. Vill man kan man jaga boll tills man spyr, vilket jag brukar försöka göra. Jag ser det som ett träningspass. Det är mycket roligare att spela innebandy en timme istället för att ge sig ut och lunka på diverse cykelvägar runt om i stan. 

 

Igår fick vi ta stryk. Jag och Karin snubblade i en närkamp, och eftersom min tröja var precis sjöblöt gled jag som en säl över den nylagda golvet. Precis intill planen ligger läktaren, och från läktaren så går det en trappa ner mot planen. Jag gled rakt in i trappkanten och fick en riktig pärla mot ryggen. Hade jag haft mer fart hade det kunnat slutat riktigt illa. Men, nu hade jag inte det! Så varför fokusera på det negativa?

 

Jag fick som sagt en smäll mot ryggen, medan Anna-Karin fick ett redigt klubbrapp över handen. Jag träffade henne idag, och hela knogen var svullen och blå. Ett fint, blödande sår fick hon också. Hon får alltid ta mest stryk, stackarn. 

 

 

Det var ett tag sedan, men det har varit lite glest med ämnen som känns tillräckliga att skriva om. Jag började sakna skriveriet lite, därav dagens inlägg. 

Häromdagen tog jag en ny utvecklingsbild på mig själv. Det är så svårt att se någon sånär utveckling på sig själv när man ser sig själv i spegeln varje dag. Det kan liknas lite vid att titta på timvisaren. Man måste titta väldigt, oerhört nära och noga för att se att den rör sig. 

 

Jag tränar på bra, och äter kanske lite mindre bra. En och annan pizza trillar ned, tyvärr. Det är ju så gott. Så gott så gott så gott. På söndag lämnar Olivia mig till att bli gräsänkling i två veckor. Jag känner att pizzadieten kommer kicka in rejält då. Aj aj aj. 

 

Jag ringde dock min privata matleverantör förut och beställde en lasagne. Alla vet att mormödrar lagar den bästa (läs: fetaste och mest onyttiga) maten. På söndag dimper det förhoppningsvis ner en tre kilo tung lasagneklump i brevlådan. Härligt!