Spänn på er bitterbältet, för nu jävlar åker vi!

 

Fotbollen är tuff, jobbig, grisig, fysiskt krävande och världens största idrott. Det är en skuta värd otaliga miljarder kronor som är på väg ut på allt djupare vatten. Vårdar vi den inte sjunker den. Nu måste vi tillsammans hissa våra bästa segel, skrubba däcket extra hårt och se till att ha rätt kurs. Gör vi inte detta kommer sporten vi älskar förvandlas till något sjukt kärleksharem där folk ligger och rullar runt i gräset som djur. Det vill vi inte! 

 

Igår när vi, ett gäng från skolan hade samlats utanför mitt hem för att spela fotboll möttes jag av par. Överallt var det par. Tjejerna tittade på, killarna spelade. Vissa valde att dra av sig tröjan för att visa upp en alldeles för blek och otränad torso. Allt för att försöka sända ut befruktningssignaler och diverse dofter till honorna. Man sparkade lite på bollen, sen gick man av planen och spelade VM i kelgris istället. Jag stod helt förstenad. Vad var det som höll på att hända? Det här är inte sporten jag lämnade min sköna soffa för att spela. 

 

Jag tror det är dags att inse att fotbollen inte är vad den en gång var. Över en eftermiddag förvandlades den till något annat. Något främmande; en lyxjakt fylld med kärlek, rosa kuddar och vindruvor.
Det är bäst ni laddar era kärlekskanoner, hissar upp hjärtan i masten och tar på er era finaste underkläder, för Mattias och hans matroser kommer med all kraft de besitter sänka ner er loveboat djupt ner på havets botten.

 

 

Jahaja. Då var man där, där jag sagt till mig själv så många gånger att jag inte skulle hamna - i macträsket. Jag, lite småkonservativ som jag är, har alltid hävdat att mac är ren skit och att jag aldrig tänkt skaffa en. Nu är det faktiskt såpass väl att, tro det eller ej, det faktiskt bor en relativt open-minded liten krabat någonstans långt inuti lilla (stora) mig. 

 

Min f.d laptop sjöng på sista versen. Det var så allting började. Batteriet var dåligt och det gick inte använda den. Han var bortom all räddning helt enkelt. Och ja, det var en han! Han hette Kristian. Utan ström. Vad är då vitsen med en laptop? För att underlätta saker och ting i skolan så bestämde jag mig för att plocka fram den gyllene plånboken. En plånbok som för övrigt mer känns som en dansk ost nu för tiden. 

Sedan jag började på universitetet har jag lagt märke till att var och varannan människa sitter och knapprar på frukt. Något måste de ju göra rätt. Apple alltså. Och jodå, visst är det så! 

Jag har haft den här silvriga, tunna datorn från mediamarkt i två dygn, och jag är helnöjd! Dags att kasta skygglapparna och sluta vara så konservativ i fler frågor kanske(?) 

 

En rolig sak med att vara student är att det ständigt händer saker, även ifall min medverkan på just dessa är halvdan. Det är hur som helst alltid trevligt att ha alternativet att gå dit och vara med, eller att bara gå och stirra med tallriksögon på de tokstollar som kastar sig i en iskall å för att se vem som kan förflytta sin så kallade "båt" snabbast mellan A och B. 

 

Min förening heter Meskalin. För dagen hade de dock spökat ut sig till smurfar och gick under namnet "Mesmurfalin". No further comments. Hur som helst, efter hårt slit, krampande lår, gåshud (av kyla), onda armar, kallsupar och lite jävlar anamma stod de faktiskt som segrare av hela kalaset. Stort grattis till mina vänner! 

 

  Ja, alla dessa vuxenpoäng, de fullständigt haglar in! 

En sak som jag lärt mig sedan jag kom ner hit är att dricka kaffe. Det händer till och med att jag brygger till mig själv - utan att någon annan är här! Och lyssna på det här - jag tycker faktiskt inte det smakar armhåla! Det här kallas framsteg. Å andra sidan, är det verkligen något att sträva efter, att gilla kaffe? 

 

Hur som haver (barnen kär, se till mig som liten är...). Det bara kom till mig nu. När jag och min syster var små och sov över hos mormor och morfar, ja då skulle man alltid be godnattbön. Då knäppte man sina händer och pratade med killen uppe i det blå. Om jag fick någon direkt respons? Nja. 

 

Idag fick jag flåsa riktigt ordentligt för första gången på länge. Vi var ett gäng som åkte och spelade fotboll, och jag som har stått i mål i hela mitt liv (eller ja, i alla fall under min tid som aktiv) agerade utespelare. Blodsmak. Två baljor och macka på macka serverade jag mina lagkamrater med. När orken började svika lämnade dock fokuset en del att önska. 

 

Ja, som sagt - varför inte? Varför inte börja skriva lite igen, det som kan vara så trevligt från och till? 

Jösses, vart ska jag börja? Jag ska ta-mig-tusan spalta upp likt en riktigt korrekt krönikör allt nytt som hänt. 

 

- Juli 2013 kom jag in på programmet "Media Management" i Kalmar. 

 

- Augusti 2013 började jag mitt nya liv, nu som Kalmarit. Här började även min lever ta stryk. Den fick ett par rejäla smällar men reste sig på nio! 
Olivia och jag flyttade isär fast vi fortfarande var tillsammans. Hon började studera i Hufvudstaden. 

 

- Januari 2014. Efter en jobbig höst, på många sätt, knöt jag näven i fickan och fick ordning på mitt liv igen. Olivias korta sejour uppe i Stockholm tog slut och hon flyttade in i min etta är i Kalmar. 

 

- Februari 2014. Jag lyckas knipa ett jobb som sportreporter på sveriges radio. Där är jag fortfarande. 

 

- April 2014. Jag fyller 24. 

 

- Maj 2014. Här är vi nu, ivriga på vad resten av skolgången och året har att kasta mot mig! 

 

Stuket på bloggen har jag tänkt kommer vara precis som "vanligt". Det blir mycket av lite. Med handen på hjärtat, så intressant är inte mitt liv. Men vet ni vad? Jag gör det bästa jag kan!