Vår första podcast. Lite halvskakigt till och från, men vi har kul ändå! Lyssna gärna och säg vad ni tycker. 

Det handlar om allt ifrån min kärlek till Anna Lindberg till ett försök till återskapande av frisparksvarianten från VM -94. 

 

För att lyssna, klicka HÄR. 

Det här tycker jag är sjukt kul. En av sveriges största tidningar gjorde reklam för McDonalds nya frukost. Tydligen så har de "skärpt" till sig lite, och serverar inte bara onyttigheter längre. 

 

McDonalds grej är ju att sätta "Mc" framför saker och ting. Men när det går så långt att man börjar kalla vanlig havregrynsgröt för "McGröt", ja då kan jag inte låta bli att skratta. Det känns så fel att något så grått, tråkigt och pappersmassmakande, ska kallas något så hippt som "McGröt". Det är vanlig, hederlig gröt. Vem säger egentligen "En McGröt", tack!"? Jag kan tänka mig att 9/10 normalfuntade personer säger "En gröt, tack!". 

 

Vad kommer härnäst? En McGlass? Ett McÄpple? Eller varför inte toppa menyn med ett par McMorötter. 

Ganska kul tycker i alla fall jag! 

 

Golf. Är det en sport/idrott, eller är det en hobby? Jag vill bestämt hävda att det är en hobby. Under ett påtvingat parti av rysk roulette, ja då skulle jag kunna sträcka mig till att kalla det för sport. Inte idrott, men sport. 

För nio år sedan tog jag grönt kort, gick några rundor för att sedan lägga ner. Jag tycker dock det är trevligt att åka upp och slå lite då och då. Idag var en sådan dag. 

 

Det plingade till på skype och Robin ville påbörja en resa mot pga-touren. 

Det dumma med golf är att det är så äckligt små marginaler. Minsta lilla felvinkel och bollen flyger åt fanders. Inte ett rätt blir det. Antingen blir mina slag riktigt kalasbra, eller precis skitdåliga. Det är lite 50/50. 

Jag konstaterade att jag nog aldrig kommer bli något inom golf. Jag har inte riktigt tålamodet. Jag var dock bara ett par meter ifrån att pricka traktorn som åker och samlar upp bollarna! 

 

Vi svenskar är bra på mycket, men en sak vi är riktigt usla på, och det är att ge varandra beröm. Vi verkar vara så otroligt rädda för att erkänna att någon kanske är lite bättre än en själv, eller att erkänna för sig själv att "Ta mig tusan, han är bättre än mig".
Det kan sitta långt inne, men allt blir så mycket roligare om man berömmer varandra. Det behöver inte vara några stora grejer, bara ett par uppmuntrande meningar räcker. Någon kanske har en dålig dag, och får då den höra något bra om sig själv, ja då kan hela dagen tippa åt det bättre. 

 

Jag har gått ner i vikt, det har jag. Men eftersom jag lever med mig själv, och granskar mig själv i spegeln varje morgon, ja då ser jag inte utvecklingen särskilt bra.
De senaste veckorna har jag fått höra från flera håll att "Vad bra du ser ut!" "Du ser fit ut!" "Shit, vad du måste ha gått ner i vikt", osv. Jag blir såklart jätteglad! Det är det roligaste man kan höra. Att det man gör faktiskt lönar sig. Det är lite av ett diplom för det slitet man lägger ner. Nu sliter iofs inte jag ihjäl mig, det ska ärligt sägas. Men nog kämpar jag en smula. 

Det här kanske inte gäller alla, men i alla fall jag är såpass ovan i rollen att få beröm, så jag vet inte riktigt hur jag ska svara. Ett enkelt "tack" känns så klent.

Hur som helst. Beröm varandra mer! Det blir mycket roligare då. 

 

Dagens Vlog handlar om vår trevliga åmålsvistelse. 

Jag tycker det här med vlog känns rätt roligt faktiskt. Det svåra är bara att värdera vad man ska lägga krut på att filma, och vad som är onödigt, så kom gärna med feedback. Vad skulle man kunna tänka sig att se mer kontra mindre av, till exempel. 

  

 

I torsdags när jag satt hemma och var sjuk passade jag på att redigera råmaterialet från vasaloppshelgen. Det blev inte mycket, men det blev alltid något. 

Jag hade lämnat filmningen till mina vänner under själva loppet. Hur många minuter tror ni de filmade? Noll minuter och noll sekunder. Det får helt enkelt gå bra med att se hur det såg ut dagarna innan. 

 

 

 

Det här videobloggandet ska jag ta tag i efter helgen då jag mår lite bättre, för inte är det väl någon som vill varken se eller lyssna på en sjukling. Under tiden tar vi oss en titt i backspegeln på hur det såg ut i Juni förra året då Sverige skulle möta Ukraina i fotbolls-EM. 

 

 

Just det ja! Det är ju torsdag idag. Jag tror att jag glömde att gräva i de gamla arkiven förra veckan. 

Jag har en mapp i min externa hårddisk som heter "digitalkort", den innehåller allt man kan tänka sig. Under bilddagboks-eran följde kameran med precis överallt och man, i alla fall jag, fotade mer än vad jag gör idag. Det är rätt kul att ha i efterhand. Det är inga mästerfoton, men kul ändå. Det är nästan så att jag borde blunda, scrolla i mappen och stoppa efter ett x antal sekunder. Vi ska se vad vi kan rota fram idag.

 

 

 

Ja, ni hörde. This sucks! Jag hatar att vara sjuk. Jag kan inte göra någonting annat än att sitta här, framför datorn, eller ligga i sängen. Visst, jag får se det positivt, jag inte är fullt så dålig som jag var efter vasaloppet. Då var det snudd på katastrof. Då orkade jag inte ens sjukanmäla mig själv till jobbbet... 

 

Jag känner mig dock lite bättre idag, så efter helgen ska jag nog vara helt återställd och back on track. Den här sjukdomen var ovanligt segdragen. När jag blir förkyld, får ont i halsen och blir allmänt hängig brukar det gå över på ett par dagar - men inte det här. Det här har hängt i sedan i söndags, och lär hänga i minst ett par dagar till. 

 

Ett glädjeämne för tillfället är å andra sidan tysk fotboll! Jag har aldrig njutit så mycket av att sitta och titta på en fotbollsmatch mellan lag som jag egentligen inte bryr mig så mycket om. Men Borussia Dortmund och deras värsta konkurenter Bayern München gjorde det. De fick mig inbiten och genuint intresserad. De fick mig till och med till att googla vissa spelare, bara för att få veta lite mer om dem. Reus i dortmund och Alaba i Bayern, två favoriter.