Gud har givit världen inte bara mitt namn utan även något så fantastiskt som nässpray. Det måste vara världens bästa uppfinning alla kategorier!
Huvudvärk, täppt näsa och allmänt degig, kombinera de tre och få min dagsstatus. Mitt ljus i tunneln är då jag får injicera ett par doser nässpray. Känslan då det löser upp all skit uppe i kranen är obeskrivligt skön.
Jag förstår mig inte på dem som tackar nej till sprayen när de är riktigt förskylda. Det finns många världsfrågor som man skulle vilja ha svar på. Det är en av dem.



Matfestivalen är över nu också. Och visst var det som jag erfara, om inte värre! Den otroligt fula och konstiga stilen "partille-johnny" som jag fått förklarat för mig att den kallas gjorde sig påmind i alltför stor utsträckning och gjorde mig faktiskt irriterad på riktigt. Jag tycker ärligt talat synd om de ungomdar som försöker se coola och populära ut genom att trä på sina lillasysters hårsnoddar runt vaderna. Usch!

Då var den här, den mest segdragna festivalen av dem alla som vägrar att ge sig. Likt en lagom gammal godisbit som är alldeles för seg och hård för att tugga har den hängt kvar i 20 år nu. VIsst, det är en form av tradition och det kan vara trevligt att strosa runt med några vänner och bekanta och bara umgås. Nu är det tyvärr så att man kan inte göra det längre på grund av alla snorungar som ränner runt tror att de är häftiga bara för att de har en cigg i handen och öl i väskan.
Nej man ska inte bry sig så mycket om andra, jag vet det. Men hur lätt är det när vart man än vänder sig så stor han där?
Spretigt hår innehållande sisådär 3-4 nävar daxvax version röd, pikétröja med något ballt märke (helst uppvikt krage), evisujeans där ränderna går ända ner till anklarna, och vet ni vad som väntar på anklarna? Här kommer det nya och det är för mig helt obegripligt. Nu har de små glinen börjat sätta hårsnoddar runt vristerna och uppåt, utanpå jeansen! Det ser rent ut sagt förjävligt ut! Personen som kom på den här korkade idén borde skickas tillsammans med de efterblivna körkortsinnehavarnas körkort till Kongo!

Tänk om allt folk skulle vara som oss normala människor, tänk hur bra världen skulle vara.
Nu tappade jag tråden lite, men vad gör det?
Matfestivalen kan vara trevlig, nu kommer jag dock inte gå så mycket på den eftersom jag ska fortsätta min väg mot vuxenpoängsligan. Genom att stå och sälja mathäften med min gode vän Hampus så ska vi både tjäna pengar och poäng. Kika gärna förbi och säg hej.
Jag kommer att arbeta så er som är ute efter en bild med mig får faktiskt vänta tills en annan gång. Det börjar bli jobbigt att ständigt bli igenkänd på stan. Jäkla blog...

Är det något som irriterar mig så är det människor som saknar bilkörar-förmågan fast de har fått papper av en körlärare där det står att de duger gott åt att nyttja en bil. Antingen är det hos körläraren felet sitter eller så är det hos den inkometenta personen bakom ratten. Att till exempel ligga och fisa i 55km/h på en 90-väg är för mig helt obegripligt. Tycker man att det är otäckt att färdas i hastigheter över 50km/h så ska man inte äga ett körkort, så är det bara. Det finns faktiskt folk som vill någonstans och inte har hela dagen på sig!
Det var en sak som ligger och gnager hos mig. Eller "gnager", det tuggar något fruktansvärt hårt faktiskt.

En annan sak är det folkslaget som, låt oss kalla dem tidsoptimister, för det är precis vad de är! Folk som står vid en lämna företräde-skylt och väntar på att få köra ut och som då tycker att de förmodligen hinner innan nästa bil. Men vet ni vad? Det gör de inte! Man blir lika förbannad varje gång det händer. Man kommer i sisådär 70-75 knutar likt en gepard i sina snabbaste dagar i förhoppning om att man ska få fortsätta att ligga där. Då händer det. Man närmar sig en utfart och ser att det står en bil där och man hinner tänka att måtte han inte nu vara en idiot och köra ut, han hinner inte! Jodå, visst kör han ut. Hinner han komma upp i sin hastighet utan att jag ska behöva sakta ner? Nej! Jag vet inte hur många gånger det här har hänt mig, jag blir i vilket fall som helst precis lika irriterad varje gång.
Jag slutar aldrig förvånas över folks oförmåga att köra bil..
Till de som känner att de inte kan hantera en bil på rätt sätt; Lägg tillbaka erat så kallade "körkort" i flingpaketet och skicka det så långt bort som möjligt! Kongo förslagsvis.

Olivia är frisör, eller hon läser till frisör så någon färdigskolad frisör är hon icke! Hon har i några dagar nu tjatat om hur jävlig jag ser ut i håret och har velat göra något åt det genom att sätta saxarna (det finns ungefär 250 olika saxar) i håret på mig. Idag gjorde hon/vi slag i saken och klippsagan slutade faktiskt lyckligt!

Jag satte mig i stolen, hon vrängde på mig ett sånt där stort svart lakan som alla häftiga frisörer har runt sina kunder, höjde saxen mot skyn likt en frihetsgudinna och började massakrera min kaluffs. Efter ett par knipps med saxen så utbrister hon "woops!". Jag älskar det lugn hon inbringar sina kunder. Som kund hos en frisör är "woops!" det absolut sista man vill höra.
Jag fick en smärre panikknäpp och frågade med så mild ton jag kunde få fram i stundens dramatiska hetta vad hon hade ställt till med. Tyvärr så var inte någon större skada skedd utan hon reparerade det kvickt. Det hade faktiskt varit ganska så roligt, men självklart en smärre katastrof på samma gång ifall hon hade sluntit..

När hon var klar och jag tog mig en kik i spegeln så blev jag glatt överraskad och konstaterade att det blev minst lika bra som hos den "riktiga" frisören. Min plånbok har aldrig mått så bra, 240:- sparade!
Man tackar!

Wolli bolli! Jag skulle vilja ta mig tiden att berömma den roligaste filmen jag sett på länge; Kenny Begins med Johan Rheborg i rollen som den blonda galaxhjälten Kenny Starfighter.

Kenny starfighter är en karaktär som varit med mig sen jag var relativt liten, 8, 9 år kanske(?) och det har alltid varit min favorit. När jag fick veta i höstas att det skulle bli en långfilm av den populära tv-serien så slog jag bokstavligen talat volter, jag blev som barn på nytt! Det blev tyvärr aldrig av att jag gick och såg det största mästerverket i modern tid på bio, jag såg den på dvd igår istället.
För första gången på väldigt länge så skrattade jag högt åt en film, en svensk film! Det är skönt att få vara lite barn ibland och inte behöva ägna tankeverksamhet åt alla avancerade "tänka själv-skämt".

Jahaja, det var den sommaren och det sommarjobbet det. Idag var det den sista dagen på campingen och det var faktiskt väldigt tråkigt att behöva åka därifrån. Förhoppningsvis så får jag träffa alla nästa år igen!

Att jobba på en camping är roligt, varierande och lärorikt. Vad mer kan man begära av ett jobb? Det är utan några som helst tvivel det bästa jobb jag haft. Framförallt de bästa jobbarkompisarna jag haft! Och utan att tänka efter allt för mycket så vet jag att utan bra arbetskamrater som både är trevliga, duktiga på det de gör och allmänt sociala så blir inte jobbet särskilt roligt.
Idag kom vår otroligt idérike arbetsledare Filip med säsongens bästa förslag, och det dröjde inte många millisekunder innan alla var ombord på idén.
I samband med att jag berättar vad förslaget var så ska jag passa på att introducera en ny "sak" här på bloggen; Grej of the day! Jag kommer, när det har hänt något som är värt att nämna för allmänheten, kategorisera det under den här nya, excellenta och allmänt skitsnygga skylten som jag själv har byggt, att presentera det som dagens grej! Det kan vara något roligt som har hänt. Någon som har gjort något speciellt bra eller vad det vara månde.

Ibland när det är menat att man ska sova så är det någon som står och motar ut han John Blund-killen. En sån "motare" gjorde en visit hos mig inatt. Jag hade gått och lagt mig, slått på tv:n och bläddrat runt lite och konstaterat att det var helt hopplöst. Olivia hade sedan länge hoppat på sitt sovtåg, tyvärr värkade det som att hon tog sista platsen...
Jag bestämde mig iallafall för att lämna sängen för att slå på min trogna vän datorn, destination www.youtube.com

Philip och Fredrik är något som alltid fungerar, jag hade ett litet småtrevligt maraton i min ensamhet.
Här kommer ett par riktiga guldkorn från sveriges kanske mest älskade programledare.


Skratta och gråt!

Jag bor hos min flickvän för tillfället och det slutar ofta, i 9 fall av 10, att hon står och slavar vid spisen på kvällen.
Häromdagen fick jag dock ett infall som föll sig som så att jag skulle avlasta Olivia lite i köket.
Jag gjorde som så att jag fräste lite lök och champinioner och stekte bacon för att sedan blanda ihop allting. Samtidigt stod två påsar tortellini och kokade som också den skulle blandas i den härliga röran. Finishen bestod av en sås som jag inte kommer ihåg vad den heter, jag minns att den lät fransk.
Det blev fantastiskt gott! Jag måste höra till den absoluta världseliten när det gäller kockeri.

Det uppkom en liten "tvist" under min glanstid i köket. Olivia fick för sig att det var hon som lagade mat! Varför kan inte kvinnor lita på oss män (killar?) när vi kommer till vårt egentliga essä? Man skulle hacka löken si och så, man skulle inte ha smör när man stekte bacon och så vidare. Jag gav henne rött kort och visade ut henne till vardagsrummet.


Voilá!


Efterrätt a'la Olivia

Jag har som en del vet en förkärlek till t-shirts. Det kvittar om jag verkligen behöver det eller inte, hittar jag en t-shirt i kategorin "snygg" rill ett helt okej pris så köper jag den oavsett hur mycket jag verkligen behöver den.
Jag kommer ihåg första gången jag skulle träffa Olivia på stan och vi strosade igenom commerce i hopp om att någon gång den kvällen nå våran slutdestination resecentrum. När vi gick där så var det något som sög till dig min blick. Det var carlings som hade rea på t-shirts. Reaktionstiden var i bolt-klass! Jag gick in och drog med en svepande blick över bordet med tröjor och fick syn på en rätt schysst t-tröja, kollade storleken. XL - happ, den blir skitbra! Olivia kollade med förvånande ögon på mig och undrade om jag inte skulle prova den först.
Att prova saker är mer överskattat än det svenska damlandslaget i fotboll. Man vet väl ändå vad man har för storlek? När det kommer till t-shirts vet man vad man har för storlek och måste då kanske inte prova varenda eviga plagg. Träningsvärken i axlar och armar kommer snabbt att göra sig påmind.

Jag såg tidigare idag att nocomply.com har minst 50% på alla t-shirts. Jag som redan gjort av med tillräckligt mycket pengar den här månaden kunde såklart inte hålla mig. In på nocomply.com snabbare än just Usain Bolt (vi kan jämföras på flera olika plan) och leta upp ett snyggt plagg. Jag hittade en rätt schysst till slut som jag beställde. Förhoppningsvis så kommer storken med den imorgon!



Modeblogg a'la gay-style!

Vårdcentralen är ett ställe som jag inte går till friviligt, men ibland är jag så illa tvungen. Jag blir förundrad var eviga gång hur de är helt okapabla till att hålla de tider som de anger till patienterna. Idag traskade jag glad i hågen iväg till vårdcentralen i hopp om att de bara skulle byta kompress på ett sår som jag har på höger vad. Det hela börjar med att jag sätter mig i väntrummet, tar en av de otroligt intressanta tidningar som ligger och stirrar inbjudande på sitt bord. Idag blev det att lära sig lite mer om elbilar och dess funktioner, rekomenderas starkt! Efter att i vanlig ordning suttit och väntat i ungefär tio minuter så sticker sköterskan ut huvudet i väntrummet, ser sig omkring och fäster blicken på mig. "Är det du som är Mattias?" Eftersom det är jag som faktiskt är Mattias så svarade jag lite halvglatt i hopp om att äntligen få komma in "ja det stämmer bra det!". "Jag är lite sen så du får sitta och vänta en stund". Jaha tänkte jag, jag har faktiskt redan väntat i evigheter! Att man kommer ut tio minuter efter tiden man lovat att hjälpa patienten och säger att man är sen tycker jag är både drygt och allmänt korkat. För det första så ber man väl ändå om ursäkt för att man är sen, och för det andra så frågar man snällt om det går bra att vänta i några mínuter till! Efter ytterligare 10-15minuter kommer hon ut igen och kallar in mig. Redan här var jag måttligt irriterad, när hon sedan behandlar mig som en säck potatis så var det orden "Rör mig inte, jag går hem och gör det själv" ytterst nära att halka ur.

PJag överlevde iallafall den brutala behandlingen jag utsattes för och jag styrde sedan saaben hemmåt. Enligt mig själv så förtjänar man åtminstone en, ett eller flera (vad heter det egentligen?) "adult-point(s)" efter en sån här dramatisk upplevelse. Jag hade alltså skrivit en lapp på eget bevåg och bett min kära mor att ringa till den otroligt skickliga vårdcentralen och anmäla mig eftersom jag sover när de har telefonöppet. Eget initiativ och den vassa överlevnadsinstinkten jag visade idag ger mig ett par adult-points. Vi säger att jag får fyra!


Nej doktorn. Det där är blodtrycksmätaren, inte klockan!

Förord:
Först måste jag bara säga hur väl det märks att jag inte har gått i skolan på ett tag.. Har jag rätt när jag stavar "beginning" så? Det måste vara så. Det är läskigt hur snabb glömskehäxan är framme vid dörren och sopar på lite glömsk-pulver på en.

Jahaja, då har även jag trampat ner i bloggträskets geggamojja. Jag har ställt mig själv frågan ett x antal gånger "Skulle man börja blogga kanske?" Jag har dock aldrig riktigt hittat vitsen i att blogga. Visst, de som tjänar som Joakim Von Anka på sina bloggar kan jag förstå, det har ju blivit deras levnadsbröd. Tänk vad skönt att kunna förlita sig på något som man kan göra hemmifrån, ger bra pengar och som man verkligen tycker är roligt! De människorna har verkligen valt rätt nummer på livets lotteri.

I den här bloggen kommer det att kunna läsas om det mesta mellan jord och himmel. Jag vet mycket väl att det heter "himmel och jord" men jag tycker att det låter aningen mer logiskt att börja nedifrån, fråga mig inte varför. '
Jag kommer att ta upp mycket saker som jag irriterar mig på, vilket inte är lite. När jag går och lägger mig så har jag under dagen upplevt väldigt många olika ögonblick där man kan fråga sig varför det är si och så och varför det inte är som, enligt mig, det "ska" vara.

Det är alltså såhär det känns att blogga? Jo men visst, det känns rätt okej. Jag bankar att jag fortsätter med det här i en månad, minst. Jag minns när en nära vän började blogga och vi trodde att han skulle orka i 2-3 veckor. I över ett år blev vi ständigt påminda om hans tankar och vardag...