Då var jag igång, vägen mot iron man har officiellt börjat! Och vet ni vad? Jag har redan fått ett wake upp-call. När jag funderade på ifall jag skulle anmäla mig till det här spektaklet gick jag med tanken att "Simningen är ju lugn, det är det minsta problemet". 

 

Jag har varit ett blötdjur i hela mitt liv, alltid varit den som gått upp sist ur vattnet, hoppat i hopptorn osv osv. Jag vill gärna tro att jag heller inte är helt talanglös när det gäller simning överlag - i en lugn och trygg simhall där man klart och tydligt ser vad som är på botten och när man inte har en våtdräkt som i princip stryper en. Ni börjar förstå vart jag är på väg antar jag. 

 

Jag och Olivia tog vår super-saab och pep upp till sommarstugan idag, och jag tänkte att "Ja, det finns väl ingen tid att förlora!". På med våtdräkten och bara kasta sig i vattnet helt enkelt. Ett vatten som för det första var lite kyligt, som för det andra inte var direkt stilla, som för det tredje bjöd på obehagligt sjögräs och stora stenar som dök upp som obehagliga överraskningar. Det kändes lite som att gå omkring inne på gasten! Efter några 100 meter var jag helt slut. Det var så inni satans mycket jobbigare än jag trodde! Jag överdriver inte när jag säger att det till och med smakade blod i munnen... Det var med en liten klump i magen jag tog min handduk och mina lite för små tofflor och knallade hemmåt.
Det var ett lite obehagligt uppvaknande som jag dock tror att jag behövde. Men vet ni vad? Jag har två val. Antingen lägger jag mig på rygg och skiter i det och hoppas på att det finns armpuffar och små motorer man fäster på händerna när det väl är dags för race, eller så fortsätter jag att träna. Jag väljer alternativ nummer två! 

 

Spänn på er bitterbältet, för nu jävlar åker vi!

 

Fotbollen är tuff, jobbig, grisig, fysiskt krävande och världens största idrott. Det är en skuta värd otaliga miljarder kronor som är på väg ut på allt djupare vatten. Vårdar vi den inte sjunker den. Nu måste vi tillsammans hissa våra bästa segel, skrubba däcket extra hårt och se till att ha rätt kurs. Gör vi inte detta kommer sporten vi älskar förvandlas till något sjukt kärleksharem där folk ligger och rullar runt i gräset som djur. Det vill vi inte! 

 

Igår när vi, ett gäng från skolan hade samlats utanför mitt hem för att spela fotboll möttes jag av par. Överallt var det par. Tjejerna tittade på, killarna spelade. Vissa valde att dra av sig tröjan för att visa upp en alldeles för blek och otränad torso. Allt för att försöka sända ut befruktningssignaler och diverse dofter till honorna. Man sparkade lite på bollen, sen gick man av planen och spelade VM i kelgris istället. Jag stod helt förstenad. Vad var det som höll på att hända? Det här är inte sporten jag lämnade min sköna soffa för att spela. 

 

Jag tror det är dags att inse att fotbollen inte är vad den en gång var. Över en eftermiddag förvandlades den till något annat. Något främmande; en lyxjakt fylld med kärlek, rosa kuddar och vindruvor.
Det är bäst ni laddar era kärlekskanoner, hissar upp hjärtan i masten och tar på er era finaste underkläder, för Mattias och hans matroser kommer med all kraft de besitter sänka ner er loveboat djupt ner på havets botten.

 

 

Jahaja. Då var man där, där jag sagt till mig själv så många gånger att jag inte skulle hamna - i macträsket. Jag, lite småkonservativ som jag är, har alltid hävdat att mac är ren skit och att jag aldrig tänkt skaffa en. Nu är det faktiskt såpass väl att, tro det eller ej, det faktiskt bor en relativt open-minded liten krabat någonstans långt inuti lilla (stora) mig. 

 

Min f.d laptop sjöng på sista versen. Det var så allting började. Batteriet var dåligt och det gick inte använda den. Han var bortom all räddning helt enkelt. Och ja, det var en han! Han hette Kristian. Utan ström. Vad är då vitsen med en laptop? För att underlätta saker och ting i skolan så bestämde jag mig för att plocka fram den gyllene plånboken. En plånbok som för övrigt mer känns som en dansk ost nu för tiden. 

Sedan jag började på universitetet har jag lagt märke till att var och varannan människa sitter och knapprar på frukt. Något måste de ju göra rätt. Apple alltså. Och jodå, visst är det så! 

Jag har haft den här silvriga, tunna datorn från mediamarkt i två dygn, och jag är helnöjd! Dags att kasta skygglapparna och sluta vara så konservativ i fler frågor kanske(?) 

 

En rolig sak med att vara student är att det ständigt händer saker, även ifall min medverkan på just dessa är halvdan. Det är hur som helst alltid trevligt att ha alternativet att gå dit och vara med, eller att bara gå och stirra med tallriksögon på de tokstollar som kastar sig i en iskall å för att se vem som kan förflytta sin så kallade "båt" snabbast mellan A och B. 

 

Min förening heter Meskalin. För dagen hade de dock spökat ut sig till smurfar och gick under namnet "Mesmurfalin". No further comments. Hur som helst, efter hårt slit, krampande lår, gåshud (av kyla), onda armar, kallsupar och lite jävlar anamma stod de faktiskt som segrare av hela kalaset. Stort grattis till mina vänner! 

 

  Ja, alla dessa vuxenpoäng, de fullständigt haglar in! 

En sak som jag lärt mig sedan jag kom ner hit är att dricka kaffe. Det händer till och med att jag brygger till mig själv - utan att någon annan är här! Och lyssna på det här - jag tycker faktiskt inte det smakar armhåla! Det här kallas framsteg. Å andra sidan, är det verkligen något att sträva efter, att gilla kaffe? 

 

Hur som haver (barnen kär, se till mig som liten är...). Det bara kom till mig nu. När jag och min syster var små och sov över hos mormor och morfar, ja då skulle man alltid be godnattbön. Då knäppte man sina händer och pratade med killen uppe i det blå. Om jag fick någon direkt respons? Nja. 

 

Idag fick jag flåsa riktigt ordentligt för första gången på länge. Vi var ett gäng som åkte och spelade fotboll, och jag som har stått i mål i hela mitt liv (eller ja, i alla fall under min tid som aktiv) agerade utespelare. Blodsmak. Två baljor och macka på macka serverade jag mina lagkamrater med. När orken började svika lämnade dock fokuset en del att önska. 

 

Ja, som sagt - varför inte? Varför inte börja skriva lite igen, det som kan vara så trevligt från och till? 

Jösses, vart ska jag börja? Jag ska ta-mig-tusan spalta upp likt en riktigt korrekt krönikör allt nytt som hänt. 

 

- Juli 2013 kom jag in på programmet "Media Management" i Kalmar. 

 

- Augusti 2013 började jag mitt nya liv, nu som Kalmarit. Här började även min lever ta stryk. Den fick ett par rejäla smällar men reste sig på nio! 
Olivia och jag flyttade isär fast vi fortfarande var tillsammans. Hon började studera i Hufvudstaden. 

 

- Januari 2014. Efter en jobbig höst, på många sätt, knöt jag näven i fickan och fick ordning på mitt liv igen. Olivias korta sejour uppe i Stockholm tog slut och hon flyttade in i min etta är i Kalmar. 

 

- Februari 2014. Jag lyckas knipa ett jobb som sportreporter på sveriges radio. Där är jag fortfarande. 

 

- April 2014. Jag fyller 24. 

 

- Maj 2014. Här är vi nu, ivriga på vad resten av skolgången och året har att kasta mot mig! 

 

Stuket på bloggen har jag tänkt kommer vara precis som "vanligt". Det blir mycket av lite. Med handen på hjärtat, så intressant är inte mitt liv. Men vet ni vad? Jag gör det bästa jag kan! 

 

Jag ringde som sagt till mormors egen cateringfirma häromdagen. Igår var min beställning klar och det var dags att hämta den. Jag plingade på dörren och mormor kom och öppnade, men det var inte riktigt med samma lugn och glädje som det brukar vara. Nu var hon uppspelt och verkade ha bråttom någonstans. Jag frågade vad det var frågan om.

- Det är sista etappen i "The amazing race!".

 

Jag förstod direkt. Mormor snöar ofta in på diverse tv-program som hon följer slaviskt. Ofta under diverse middagar brukar hon jämra sig över vilka idioter de som deltar i Big Brother är osv. Ett tag snöade hon in på sumobrottning och lärde sig alla namn, och blev riktigt inbiten. Nu har hon tyvärr inte längre eurosport, så då får hon hitta nya vägar. Nu var det alltså "Tha amazing race". 

 

De gamla lever till 99% kvar i det "gamla livet", då man köpte en tv-guide. I min mormors tv-guide är det fullt med kryss. De programmen hon inte får missa balönas med ett litet blått bläckkryss. Igår hade programmen "Downtown Abbey" och "Engelska antikrundan" fått äta bläck. När jag tittade vidare ner på sidan såg jag, till min stora glädje - Confederations cup, fotboll. Det kanske blir folk av kruttanten till slut! 

 

Jahaja. Nu vart det tomt här hemma. Jag är precis hemkommen från tågstationen där jag vinkat av Olivia och hennes två vänner. De ska ge sig ut på äventyr i Europa. Se upp Tjeckien, Italien och Frankrike!

Nu väntar två veckor av odödlighet! Jag talar då givetvis om mig själv. Det bästa av allt är att jag själv går på semester efter dagens arbetspass. Jag ska dock göra en liten arbetsdag nästa söndag, men annars är det fem veckors ledighet runt hörnet. Fantastiskt! 

 

När jag gick till jobbet imorse var jag ovetandes om när jobbdagen skulle ta slut. Det fanns två alternativ: 16:00 eller 17:00. Slutade jag 16, ja då skulle jag hinna till gymmet, som stänger klockan 18. Slutade jag 17:00, ja då skulle jag inte hinna. Då hade jag som plan B att ge mig ut och springa direkt efter jobbet. 

 

Vid instämplingen såg jag: "Välkommen till arbetet, Mattias Nilsson. 12:00-17:00." Löprunda alltså. 

När jag väl skulle ge mig ut gjorde jag en hemsk upptäckt. Jag hade glömt ett par extra strumpor. Jag springer alltid i dubbla strumpor. På så sätt sitter skorna på bättre. Jag åkte hem och snörade istället på mig mina grå K2-inlines. De snabbaste inlinesen i stan! 

 

Efter fem kilometer började jag skaka i kroppen, och jag kände mig oerhört svag och orkeslös. Jag höll på att få ett blodsockerfall. Det är väl inget farligt så, men det är obehagligt. Det händer då och då att jag får det, och när det väl händer känns det som jag skulle kunna äta hur mycket som helst av vad som helst. 

Jag ändrade om min rutt en smula. På så sätt korsade min väg mina föräldrars hus. Där fick jag två smörgåsar, en banan, ett stort glas vatten och en liten bit pizza. Oerhört välbehövligt. 

När skakningarna gått över var det bara ge sig ut igen. Nu valde jag dock att åka raka vägen hem, inte den lite mer utsvängda vägen jag tänkt. Jag kom hem på två röda, lagom missnöjd. Hur som helst blev det en runda på strax över en mil. Det är alltid något! Imorgon blir det nya, mer rejäla tag! 

 

Varje torsdag, som bekant, spelar jag innebandy med en grupp människor där både åldern och skickligheten varierar. Jag på mina 23 tunga år är ynglingen i gänget, medan Per väger upp medelåldern markant med sina 65. Igår gick det tufft till, det vill jag säga! Åldrarna till trots, man bestämmer helt själv hur pass slut man vill bli. Vill man kan man jaga boll tills man spyr, vilket jag brukar försöka göra. Jag ser det som ett träningspass. Det är mycket roligare att spela innebandy en timme istället för att ge sig ut och lunka på diverse cykelvägar runt om i stan. 

 

Igår fick vi ta stryk. Jag och Karin snubblade i en närkamp, och eftersom min tröja var precis sjöblöt gled jag som en säl över den nylagda golvet. Precis intill planen ligger läktaren, och från läktaren så går det en trappa ner mot planen. Jag gled rakt in i trappkanten och fick en riktig pärla mot ryggen. Hade jag haft mer fart hade det kunnat slutat riktigt illa. Men, nu hade jag inte det! Så varför fokusera på det negativa?

 

Jag fick som sagt en smäll mot ryggen, medan Anna-Karin fick ett redigt klubbrapp över handen. Jag träffade henne idag, och hela knogen var svullen och blå. Ett fint, blödande sår fick hon också. Hon får alltid ta mest stryk, stackarn. 

 

 

Det var ett tag sedan, men det har varit lite glest med ämnen som känns tillräckliga att skriva om. Jag började sakna skriveriet lite, därav dagens inlägg. 

Häromdagen tog jag en ny utvecklingsbild på mig själv. Det är så svårt att se någon sånär utveckling på sig själv när man ser sig själv i spegeln varje dag. Det kan liknas lite vid att titta på timvisaren. Man måste titta väldigt, oerhört nära och noga för att se att den rör sig. 

 

Jag tränar på bra, och äter kanske lite mindre bra. En och annan pizza trillar ned, tyvärr. Det är ju så gott. Så gott så gott så gott. På söndag lämnar Olivia mig till att bli gräsänkling i två veckor. Jag känner att pizzadieten kommer kicka in rejält då. Aj aj aj. 

 

Jag ringde dock min privata matleverantör förut och beställde en lasagne. Alla vet att mormödrar lagar den bästa (läs: fetaste och mest onyttiga) maten. På söndag dimper det förhoppningsvis ner en tre kilo tung lasagneklump i brevlådan. Härligt!

 

Vår första podcast. Lite halvskakigt till och från, men vi har kul ändå! Lyssna gärna och säg vad ni tycker. 

Det handlar om allt ifrån min kärlek till Anna Lindberg till ett försök till återskapande av frisparksvarianten från VM -94. 

 

För att lyssna, klicka HÄR. 

Det här tycker jag är sjukt kul. En av sveriges största tidningar gjorde reklam för McDonalds nya frukost. Tydligen så har de "skärpt" till sig lite, och serverar inte bara onyttigheter längre. 

 

McDonalds grej är ju att sätta "Mc" framför saker och ting. Men när det går så långt att man börjar kalla vanlig havregrynsgröt för "McGröt", ja då kan jag inte låta bli att skratta. Det känns så fel att något så grått, tråkigt och pappersmassmakande, ska kallas något så hippt som "McGröt". Det är vanlig, hederlig gröt. Vem säger egentligen "En McGröt", tack!"? Jag kan tänka mig att 9/10 normalfuntade personer säger "En gröt, tack!". 

 

Vad kommer härnäst? En McGlass? Ett McÄpple? Eller varför inte toppa menyn med ett par McMorötter. 

Ganska kul tycker i alla fall jag! 

 

Golf. Är det en sport/idrott, eller är det en hobby? Jag vill bestämt hävda att det är en hobby. Under ett påtvingat parti av rysk roulette, ja då skulle jag kunna sträcka mig till att kalla det för sport. Inte idrott, men sport. 

För nio år sedan tog jag grönt kort, gick några rundor för att sedan lägga ner. Jag tycker dock det är trevligt att åka upp och slå lite då och då. Idag var en sådan dag. 

 

Det plingade till på skype och Robin ville påbörja en resa mot pga-touren. 

Det dumma med golf är att det är så äckligt små marginaler. Minsta lilla felvinkel och bollen flyger åt fanders. Inte ett rätt blir det. Antingen blir mina slag riktigt kalasbra, eller precis skitdåliga. Det är lite 50/50. 

Jag konstaterade att jag nog aldrig kommer bli något inom golf. Jag har inte riktigt tålamodet. Jag var dock bara ett par meter ifrån att pricka traktorn som åker och samlar upp bollarna!