Vårdcentralen är ett ställe som jag inte går till friviligt, men ibland är jag så illa tvungen. Jag blir förundrad var eviga gång hur de är helt okapabla till att hålla de tider som de anger till patienterna. Idag traskade jag glad i hågen iväg till vårdcentralen i hopp om att de bara skulle byta kompress på ett sår som jag har på höger vad. Det hela börjar med att jag sätter mig i väntrummet, tar en av de otroligt intressanta tidningar som ligger och stirrar inbjudande på sitt bord. Idag blev det att lära sig lite mer om elbilar och dess funktioner, rekomenderas starkt! Efter att i vanlig ordning suttit och väntat i ungefär tio minuter så sticker sköterskan ut huvudet i väntrummet, ser sig omkring och fäster blicken på mig. "Är det du som är Mattias?" Eftersom det är jag som faktiskt är Mattias så svarade jag lite halvglatt i hopp om att äntligen få komma in "ja det stämmer bra det!". "Jag är lite sen så du får sitta och vänta en stund". Jaha tänkte jag, jag har faktiskt redan väntat i evigheter! Att man kommer ut tio minuter efter tiden man lovat att hjälpa patienten och säger att man är sen tycker jag är både drygt och allmänt korkat. För det första så ber man väl ändå om ursäkt för att man är sen, och för det andra så frågar man snällt om det går bra att vänta i några mínuter till! Efter ytterligare 10-15minuter kommer hon ut igen och kallar in mig. Redan här var jag måttligt irriterad, när hon sedan behandlar mig som en säck potatis så var det orden "Rör mig inte, jag går hem och gör det själv" ytterst nära att halka ur.

PJag överlevde iallafall den brutala behandlingen jag utsattes för och jag styrde sedan saaben hemmåt. Enligt mig själv så förtjänar man åtminstone en, ett eller flera (vad heter det egentligen?) "adult-point(s)" efter en sån här dramatisk upplevelse. Jag hade alltså skrivit en lapp på eget bevåg och bett min kära mor att ringa till den otroligt skickliga vårdcentralen och anmäla mig eftersom jag sover när de har telefonöppet. Eget initiativ och den vassa överlevnadsinstinkten jag visade idag ger mig ett par adult-points. Vi säger att jag får fyra!


Nej doktorn. Det där är blodtrycksmätaren, inte klockan!

Förord:
Först måste jag bara säga hur väl det märks att jag inte har gått i skolan på ett tag.. Har jag rätt när jag stavar "beginning" så? Det måste vara så. Det är läskigt hur snabb glömskehäxan är framme vid dörren och sopar på lite glömsk-pulver på en.

Jahaja, då har även jag trampat ner i bloggträskets geggamojja. Jag har ställt mig själv frågan ett x antal gånger "Skulle man börja blogga kanske?" Jag har dock aldrig riktigt hittat vitsen i att blogga. Visst, de som tjänar som Joakim Von Anka på sina bloggar kan jag förstå, det har ju blivit deras levnadsbröd. Tänk vad skönt att kunna förlita sig på något som man kan göra hemmifrån, ger bra pengar och som man verkligen tycker är roligt! De människorna har verkligen valt rätt nummer på livets lotteri.

I den här bloggen kommer det att kunna läsas om det mesta mellan jord och himmel. Jag vet mycket väl att det heter "himmel och jord" men jag tycker att det låter aningen mer logiskt att börja nedifrån, fråga mig inte varför. '
Jag kommer att ta upp mycket saker som jag irriterar mig på, vilket inte är lite. När jag går och lägger mig så har jag under dagen upplevt väldigt många olika ögonblick där man kan fråga sig varför det är si och så och varför det inte är som, enligt mig, det "ska" vara.

Det är alltså såhär det känns att blogga? Jo men visst, det känns rätt okej. Jag bankar att jag fortsätter med det här i en månad, minst. Jag minns när en nära vän började blogga och vi trodde att han skulle orka i 2-3 veckor. I över ett år blev vi ständigt påminda om hans tankar och vardag...