Nej, det är inte en våg av avundsjuka som jag spolar iväg här nu. Det är mer en en uppgivenhet, en besvikelse över att folk inte har något bättre för sig än att gå ut på en promenad som tar tre timmar. Visst, det kanske är lite som så att jag avskyr att förlora i något som jag anser mig själv vara, i alla fall hyfsat, bra i. Jag är hyfsat bra på att träna, men de här förbannade iron-mansen, som jag och mina kollegor tävlar emot, de verkar inte göra annat på dagarna. 

 

Igår hade en kille gett sig ut och cyklat i nästan sju timmar för att följa upp det med inte ett, inte två, inte tre, utan fyra träningspass idag. FYRA! Där blev det helt plötsligt ett stort skämt. Inte ens världseliten inom vilken idrott som helst tränar så mycket.
Jag har inte intresset av att träna mot folk som väljer att gå upp klockan 06 på morgonen för att åka tre mil längdskidor. Jag trodde jag tävlade mot vanliga homo sapiens. Men nixpix! Man blir ju så trött och less. Här hade jag laddat och kände mig mer tänd än på länge, och så ställs man mot övermänniskor. Tråkigt. 

 

Min vän och kollega Erik, han delar min uppfattning, så vi beslutade oss för att ha en intern tävling. Det känns mer "på kartan". Game on!