Efter Vasaloppet har jag fått problem med nacken. Varje gång jag har jobbat så värker det, och jag får gå och massera mig själv. Ser väl förmodligen ganska halvfånigt ut.
Både mamma och min jobbarkompis Sofia tipsade om en tjej som heter Karin som jobbar som massör nere på gymet "Energi". Hon skulle tydligen vara bra. Jo jag tackar. Jag kommer vara helt blå på ryggen imorgon!

Först vill jag börja med att säga att hon var hur trevlig och mysig som helst, och skulle jag få ytterligare problem skulle jag inte tveka inför att gå till henne igen. Men dra mig på en tallpinne vad ont det gjorde! Det var längesen jag hade så ont. Det var alldeles fruktansvärt! Hon tryckte, hon knådade och hon knäckte. Hon knäckte till och med mina stackars tår! Tänk er att en kompis till er borrar ner tummen så hårt hen bara kan i någon härlig, öm muskel i ryggpartiet som får er att vrida er av smärta. Då brukar ju oftast kompisen sluta. Ungefär så var det, bara att hon inte slutade.

Det jobbiga var att hon pratade gärna om ditten och datten, vilket var jättetrevligt! Jag gillar att prata. Men när man ligger där, på sin dödsbädd, och biter sig i läppen för att inte skrika ut den smärta man känner - ja då är det aningen svårt att låta engagerad i ämnet. Jag kan tänka mig att jag lät aningen ansträngd.