Jag tog svängen förbi mormor idag så hon fick kolla på min krigsskada. Den har varit hård och öm hela dagen och varit allmänt i vägen. Mormor är gammal sjuksköterska, så hon kan det där. Det roliga med henne är att hon går alltid in 110% för uppgiften. Om det sen är en liten brännblåsa eller ett brutet nyckelben, det spelar ingen roll.

 

När jag kom idag hade hon dukat upp en buffé av förband, saxar, tejp och desinfektionsmedel. Det var inte annat än att man skrattade lite och började undra vad hon tänkt göra med mig egentligen. Vem vet, hon kanske har en brits med remmar för händer och fötter ståendes inne i förrådet.

Man hör alltid olika angående sånna här blåsor. Ska man sticka hål på dem, eller ska man inte? Nu hade mormor (såklart) gjort lite forskningar i ämnet genom att ringa sina gamla sjukhuskollegor (bara det!). De hade tillsammans kommit fram till att det vore bäst att punktera den lille rackaren. Älskar verkligen hängivenheten!

 

Nu är den tom och på bättringsvägen. Imorgon är det innebandy igen. Jag får se till att hålla mig på benen så inte samma sak händer igen. Vore ju snöpligt.