Korpen

Jahaja, då har man gjort sin korpendebut. Inte fotboll, inte handboll - innebandy!

Matchen började med att vi hamnade i underläge med 0-2, tills jag lyckades hålla mig framme på en retur och peta in reduceringen. Matchen stod sedan och vägde, och jag kände mig lite vilsen. Jag har aldrig spelat innebandy "på riktigt" i hela mitt liv. Jag kan inte alla regler, speluppställningar och ditten med datten. Jag höll mig på min kant och gjorde så gott jag kunde.
Efter halvtidsvila lyckades vi kvittera till 2-2. När det sedan var två minuter kvar fick jag en boll på min högerkant som jag hann upp. Jag kände att jag fick en meter mot min motståndare. Jag brukar säga att jag är som en sten. Jag accelererar inte snabbt, men när jag väl är i rullning. Då! Då går det faktiskt inte så förbannat långsamt som man skulle kunna tro.
Jag fick en meter, vek in till vänster a'la Zibanejad i vm-finalen för ett år sedan, och tryckte upp den i taket. Vi tog ledningen med 3-2. Euoforin var total! Folk slängde sig över mig och jag kände mig som en kung!
Okej, nu ljög jag. Det blev ingen hög med svartklädda korpenkillar. Men några high-fives och axelklappar fick jag åtminstone. Ibland får man vara nöjd med sig själv och sina prestationer. Det här var ett sånt tillfälle. Jag vart helt paff efter målet. Att jag, Mattias Nilsson skulle göra något sånt. Kul!
När det sedan återstod bara några sekunder kunde vi peta in även 4-2, då i tom kasse. Vinst till oss!
 
Jag fick ett skönt brännsår på vänster hand också. Riktigt härligt!
För övrigt förbrukade jag sex strupor under den här matchen - tre på varje fot. Skorna är lite för stora, så vad ska jag göra?
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0