Jag jobbar så dumma tider just nu, så jag "hinner" inte träna. Visst, jag kan gå ner till gymmet efter jag slutat vid 20:30 och vara hemma klockan 22:00 för att hoppa direkt i säng. Dessvärre lockar det inte mig för fem öre. Någon sånär kväll vill jag allt ha. Jag tycker det är sent nog att komma hem 20:30.

 

Idag börjar jag jobba klockan 14:00, och då ska man hinna med att träna innan. Nu är det tyvärr som så att jag älskar vår säng, och jag älskar att ligga kvar och dra mig framför en serie. Det där med att "gå upp", ja det är en process. Det är inget man bara gör hur som helst!

Igår kände jag att; om min kost och träning ska ge resultat överhuvudtaget så behöver jag faktiskt gå ner till gymmet. Jag kan inte hålla på och mygla och tro att resultaten bara kommer och knackar på en dag.

Jag visste att Olivia hade snackat lite löst om att gå på ett pass ganska tidigt på morgonen. Efter att jag bestämt mig för att faktiskt följa med och köra mitt egna pass under tiden hon körde sitt, frågade jag henne när det började.

 

 

07:40. 07:40... 07:40!? Vem går till gymmet halv åtta på morgonen?
Fine, jag kan gå med på att gå dit vid 9-10-snåret, men inte tidigare. Vid 9-10 är jag i alla fall människa, och har förhoppningsvis fått mina sömntimmar.

När jag väl hade andats om att följa med så fanns det ingen återvändo. Klockan 06:30 ringde den där förbannade klockan idag, och Olivia började hetsa. Hon var pigg som en lärka och ville bara iväg. Jag tittade på henne med uppgivna ögon. En blick som sade mer än tusen ord - trodde jag. Mina rådjursögon betydde tydligen inte ett skit. Hon fortsatte bara dra i mig. Jag brottades med mitt samvete. Skulle jag kunna med att ligga kvar här medan jag vet att Olivia är iväg och är duktig? Svaret blev nej. Med den tyngsta kroppen på decennier rullade jag ur sängen och klädde på mig för att sedan styra skeppet mot Arenan och Actic. Fy satan.