Jag och Olivia flyttade in i den här lägenheten i Augusti. När man är nyinflyttade och inte riktigt är "en i gänget" än, ja då anpassar man sig! Man böjer sig för övriga hyresgästers krav och man parkerar cykeln där det finns plats. Man försöker inte lite fräckt roffa åt sig en redan reserverad plats!

När jag kom hit med min räser och letade rastplats åt honom, ja då fanns det inte mycket att välja på. Jag hittade en liten lucka, ett litet utrymme på två stenblock. Där kunde han stå, räsern, lugnt och stilla med rätt lutning. Han har stått där varje dag och varje natt sedan början på Augusti - tills idag.

Nu är det någon som bara pang poff har gått och gjort just det som man inte gör - på ett fräckt sätt roffat åt sig någons plats! Min plats! Jag känner mig nästan bestulen, som att något fattas mig. Jag känner en oro för räsern, att han inte har särskilt bra lutning, och han kanske trillar eller råkar ut för andra otäckheter. Man vet ju aldrig.

 

Att personen ens har mage! Egentligen borde jag lyfta bort cykeln i fråga, ställa den på något väl valt ställe och skriva en arg lapp. "Don't mess with my räser", typ.

Jag känner på mig att det här kriget bara har börjat.