När jag gick till jobbet imorse var jag ovetandes om när jobbdagen skulle ta slut. Det fanns två alternativ: 16:00 eller 17:00. Slutade jag 16, ja då skulle jag hinna till gymmet, som stänger klockan 18. Slutade jag 17:00, ja då skulle jag inte hinna. Då hade jag som plan B att ge mig ut och springa direkt efter jobbet. 

 

Vid instämplingen såg jag: "Välkommen till arbetet, Mattias Nilsson. 12:00-17:00." Löprunda alltså. 

När jag väl skulle ge mig ut gjorde jag en hemsk upptäckt. Jag hade glömt ett par extra strumpor. Jag springer alltid i dubbla strumpor. På så sätt sitter skorna på bättre. Jag åkte hem och snörade istället på mig mina grå K2-inlines. De snabbaste inlinesen i stan! 

 

Efter fem kilometer började jag skaka i kroppen, och jag kände mig oerhört svag och orkeslös. Jag höll på att få ett blodsockerfall. Det är väl inget farligt så, men det är obehagligt. Det händer då och då att jag får det, och när det väl händer känns det som jag skulle kunna äta hur mycket som helst av vad som helst. 

Jag ändrade om min rutt en smula. På så sätt korsade min väg mina föräldrars hus. Där fick jag två smörgåsar, en banan, ett stort glas vatten och en liten bit pizza. Oerhört välbehövligt. 

När skakningarna gått över var det bara ge sig ut igen. Nu valde jag dock att åka raka vägen hem, inte den lite mer utsvängda vägen jag tänkt. Jag kom hem på två röda, lagom missnöjd. Hur som helst blev det en runda på strax över en mil. Det är alltid något! Imorgon blir det nya, mer rejäla tag!