Klockan 05.15 inatt (ja natt, inte morgon) kunde jag höra de fasansfulla tonerna från min mobil, som med ett lite dolt budskap sa till mig att det var dags att vakna till liv och stiga opp. En halvtimma senare var jag på benen, vingliga, men jag var uppe! Idag skulle jag jobba öppning på cassiopeja för första gången och jag hade inte riktigt klart för mig hur frukostrutinerna gick till där. Jag bestämde mig för att packa ner några smörgåsar för säkerhets skull, just ifall det inte skulle bli någon frukost.

Istället för att vika in mina ljuvliga brödskivor i vanlig aluminumfolie som jag brukar göra vek jag idag av från min rutin. Jag öppnade lådan och fick syn på "smörgåspapper". Förmodligen har det alltid funnits där men det har av någon anledning inte varit något alternativ. Folien har alltid dragit det längsta strå't.
Känslan av att prassla med det gyllenbruna smörgåspappret var en känsla jag inte känt förut. Nu visste jag hur barnen i bullerbyn kände sig när de satt där på höskullen och öppnade picknickkorgen och kikade ner för att se vad mamma gjort för smörgåsar. Jag minns just det där ljudet från pappret så väl och jag minns även att jag var så avundsjuk att jag aldrig fick uppleva den känslan.
Men så idag, när jag på min rast gick och hämtade mina mackor så kom den. Höskullekänslan. Det var magiskt. Mina egengjorda smörgåsar smakade dubbelt så bra som de brukar. Hädanefter kommer jag alltid att förvara mina mackor i smörgåspapper.