Ni kommer ihåg känslan när man var yngre, och man hade tjatat med mamma eller pappa för att åka till onoff för att köpa den där mobilen som man hade sett på tv-reklamerna och i varenda eviga tidning. Man hade spetsat in sig på just den telefonen. Även fast man gick och fingrade lite på alla möjliga sorter och modeller, visste man innerst inne att det skulle sluta med att man skulle gå därifrån med den där mobilen som var snäppet häftigare än de andra. Att man gick och tallade på alla andra var förmodligen för att man skulle försöka på något slugt sätt "lura" sin mamma. "Men mamma, den här då? Den ser ju rätt bra ut. Och megapixelkamera har den också! Det hade jag inte det blekaste aning om!"
Efter lite hjälp och medhåll från onoff-säljaren hade vi övertygat mamma om att det var den mobilen som gällde. Den hade det. Jag åkte hem med världens största smil och hade iprincip börjat fota med den innan jag börjat ladda batteriet.

Idag när jag hade dragit med mina vänner till mediamarkt för att köpa mobil var det med en lite sorgsen känsla i kroppen jag entrade den stora, röda affären. Jag visste att; Jag skulle bli mycket fattigare. Jag måste lära mig nya funktioner. Jag måste få förklarat för mig vad alla abonnemang innebär och jag måste begrava min gamla trontjänare på något fridfullt ställe som jag än inte bestämt.

Känslan efter att jag med steg lika tunga som fullastade lastbilar stampat fram till kassan och betalat var dyster. Allt var bara jobbigt och svårt. Känslan av att ha något nytt och fräscht var inte alls den samma som förr.
Det var bättre förr!