Efter att jag återvänt hem från ett möte på arbetsförmedlingen angående jobbgarantin för ungdomar, som förövrigt är lika lätt att förstå som den svåraste kärnfysik, kände jag att det ryckte lite i kroppen efter något att äta.
I våran frys så har min mamma för en herrans många år sedan kategoriserat lådorna. Den jag brukar hänga i heter "godsaker". Den är lite mer hipp och "inne" än till exempel "bröd" och "grönsaker".

Jag praktiskt taget flög uppför trappan i hopp om att det skulle finnas något smarrigt i gottigottlådan. Till min besvikelse så var det väldigt tomt. Sen hajjade jag till, ett paket glass! Ljuset tändes i min mörka kropp igen, glass! Lite glass med bananer och chokladsås, inte att leka med! Med lika ivriga fingrar som ett barn på julafton rev jag fram paketet och slet upp locket - blomkål.
Förstår inte mamma och pappa att de gör en liten pojke väldigt dyster, besviken och arg när de stoppar djupfryst blomkål i en inbjudande glasslåda? Dagen är härmed förstörd.

My hood.

Hoppet tänds!

Blomkål. Hoppet släcks in the most cruel way.